Här går yttrandefrihetens gränser

UPPDATERAT
Jag skickade en debattartikel till Expressen, som var en omskrivning av det jag hade skrivit i bloggen under rubriken "Medierna mörklägger inte". Ni kan läsa det här. Alla uppgifter i detta debattinlägg till Expressen är fakta som har framkommit i vanliga etablerade medier. Det är därifrån jag har hämtat dem. Jag skrev om det så att det blev mer neutralt än blogginlägget, där jag har följt en linje, vilken inte andra läsare känner till och jag gick in för att bli mer förklarande och debatterande. 

Jag fick det vanliga svaret från debattredaktionen på Expressen när jag hade skickat in mitt inlägg, ett autosvar:

Hej,

Tack för ditt mejl.

Vi läser alla debattartiklar som skickas till den här adressen. När trycket är högt har vi tyvärr inte tid att svara på alla mejl. Om ni inte har hört något från oss inom 24 timmar så betyder det att vi tackar nej till din/er debattartikel.

Vänligen,

Debattredaktionen

Jag skickade in detta söndagen den 17 januari 2016 på morgonen vid sjutiden, så nu har det gått 24 timmar och redaktionen har inte hört av sig. Det betyder att de inte kan publicera detta. De som arbetar på debattredaktionen på Expressen är två ganska unga damer i 30-årsåldern: Karolina Skog och Josefin Berglund. De är rätt nya i branschen och de måste naturligtvis göra som det journalistiska kollektivet säger. Publicera det som redaktionen och cheferna godkänner. Jag vet ju hur det är. Man går in i en kollektiv värld som journalist, själv kände jag det som att det var ett skrå då på 70-talet när jag började på DN. Man blir till yrkesidentiteten en journalist och måste gå in i gruppen med hull och hår. Det är i värsta fall lite sektliknande, då journalister ofta har förhållanden och gifter sig eller lever tillsammans med andra journalister. De lever ibland sina yrken dygnet runt. 

Det går väldigt fort på en dagstidning, med artiklar som publiceras i stort sett varje timme numera på nätet, så det gäller att suga upp det som sitter i väggarna. Att begripa vart vinden blåser utan att någon ens säger detta. Normerna i den svenska pressen är inte särskilt uttalade förutom då publicistklubbens regler. Publicistklubben är en sammanslutning för att slå vakt om yttrande- och pressfriheten och att stoppa det som inte passar sig. Det finns också etiska regler och publiceringsregler som Journalistförbundet står bakom. Gränserna i medierna har förflyttat sig en smula, så att det går att omtala att ett barn dödar ett barn i en skola, men det blir inte något stort pådrag, som det blev till exempel angående skolan i Trollhättan där Anton Lundin Pettersson mördade två och själv blev dödad av polis. Det är olika mallar för invandrare och svenskar. Och för barn och vuxna. Svenskar är alltid mer skurkar än de som kommer utifrån. Särskilt var det så angående Ikea-morden i somras, att det var lite synd om den asylsökande mannen, som inte stod ut med att bli utvisad från Sverige till Italien och därför mördade en mamma och hennes son. Det är olika mallar för olika människor. 

Också som journalist måste man veta vart vinden blåser och anpassa sig efter detta. 

Det som hände i Göinge skola i Broby i Skåne sätter fokus på de allvarliga problem vi har i Sverige. Aldrig någonsin har det hänt att en 14-årig invandrare har dödat en 15-årig invandrare i skolan av de skäl, som deras respektive pappor har framfört. Det var 14-åringens heder som skulle upprättas och 15-åringen dödades för att han försökte försvara en flicka mot sexuella trakasserier från 14-åringens sida. Så säger deras pappor. Det är naturligtvis alldeles för tidigt att debattera detta. Jag begriper det, men ville ändå prova hur långt avståndet var mellan min blogg, där jag kan skriva fritt och det som får stå och lyftas fram på en debattsida i Expressen. Det går överhuvudtaget inte att prata om detta på riktigt ännu för det är ett så groteskt brott, som vi aldrig har sett tidigare i Sverige. Vi hoppas naturligtvis att detta var ett enskilt undantag som hände mellan invandrarbarn och att det aldrig ska hända igen. Att också skolbarnen ska ta mer intryck av skolans svenska regler och värderingar än vad föräldrarna säger. Det var en kulturellt absolut enastående krock, som orsakades av oroligheterna i världen och av Sveriges behov av nya människor.  Därför stoppar vi huvudet i sanden och låtsas att inte se. 

Jag får naturligtvis aldrig höra från Debattredaktionen på Expressen varför de inte kan publicera detta. Tystnad råder. Men jag kommer att skicka min debattartikel nu till chefredaktör Thomas Mattsson och fråga hur jag ska skriva, för att få detta publicerat. Jag är så trött på den medie- och informationsklyfta som finns mellan nyhetsartiklar i medier och vad man får säga på debattplats. Det finns ingen riktigt fri debatt i Sverige och det ska det inte finnas heller, för det är farligt för demokratin, att alltför otäcka och politiskt vridna åsikter framförs. Ord har en verklig makt. Och allt måste tröskas i många omgångar och lång tid passera innan det är möjligt med debatt offentligt om svåra ting. Jag skickade också en annan debattartikel till tidningen Metro där jag hade med ett par svordomar och ett sådant debattinlägg kommer inte ens fram. Det avvisas direkt av inställningen i datorerna. Vissa ord är bannlysta. Just i det debattinlägget så var svordomar befogade, tyckte jag. Dock är medierna lite pryda så sådant kan inte få föras fram i ljuset. Inte ens av en journalist och författare som jag är. Det får inte ens läsas på Metros debattredaktion. 

Vår inställning till enskilda sanningssägare i debatt, som inte begriper hur de ska uppföra sig är att beteckna dem som lite galna, eller utanför samhället, att de eventuellt har tappat sin plats på den piedestal, där journalister har suttit under de senaste årtiondena. Inte för inte så kallades DN för dårhuset internt. För det finns också en verklig risk att tappa omdömet, när allt går så fort och makten är stor, och något icke godkänt kan slippa igenom. Det behövs grindvakter nu, precis som förr i tiden. Kollektivet tänker bättre än enskilda medarbetare är doktrinen och mina artiklar lästes alltid av två eller tre andra innan de gick i tryck. Både för innehållets skull och för språkets. Det är svårt med skrivna texter. Man blir aldrig fullärd. Så det kändes tryggt att någon annan också läste dem. 

Min pappa var också journalist, men han började på 50-talet då journalister sågs som paria i den allmänna inställningen. De var murvlar, slynglar och lymlar, som grävde i skiten. Enligt släkten var det tyvärr enbart detta han kunde bli, medan hans bror blev läkare, vilket var lika fint då som det är i dag. Känsla för ord är svårt att begripa. Man har det eller också inte. Jag fick det uppenbarligen i arv, genetiskt eller från miljön. Det är tråkigt att det inte går att debattera det som händer, inte ens av en gammal stöt som jag själv, som har varit del av etablissemanget i större delen av mitt liv. Men jag var dock inte så indragen i sekten att jag inte kunde se de problem journalistskrået hade då och har i våra dagar. Jag är trött på att det går att klistra fientliga etiketter också på sådana som mig, som ändå försöker skriva om det som händer med fakta och utan slängar, utom när det är befogat och gäller sådana makthavare som statsministern och utrikesministern och vad de gör som sådana, inte vilka de är som människor. Det måste alltid gå att berätta vad människor gör och lyfta fram detta i ljuset. Samt berätta om bakgrunden till det.

Det är alltid en risk för journalister att bli politiskt för indragna i sina texter, att låta sina egna värderingar och åsikter ligga bakom vad de skriver i högre grad än nödvändigt samt bakom vilka ämnen som tas upp. Särskilt när det är bråttom. Då går en journalist på magkänslan eller ryggmärgen. Vi har alldeles nyss passerat igenom en tid då det var extra fult att skriva mot invandring, vilket jag har tagit upp i många inlägg. Och det blev till slut ekonomin som fick regeringen att göra tvärstopp i både ideologi och åsikter, fast statsministern säger att detta är ett tillfälligt stopp, och helst håller tyst han också. Rädslan för rasism gör att vi inte kan debattera. Det blir heller ingen rättegång i mordfallet i Göinge skola, för en 14-åring kan inte dömas i domstol. Så detta kommer att begravas i gömmorna. Inte heller pappan, som pratar om heder kan naturligtvis dömas. 

Hanne Kjöller som inte är född in i journalistyrket
och har sjuksköterskeutbildning
är en frisk fläkt ofta.
Men hoppade i fel tunna också hon
när hon skrev en bok och inte
faktakollade ordentligt. 

Det är tabu att berätta som jag gör i mitt inlägg om hur det stod till på DN och vad som kan ligga bakom att DN inte uppmärksammade sexövergreppen förra sommaren under We Are Sthlm. Att redaktionen inte gick vidare med tipset, som kom från Hanne Kjöller på ledarredaktionen. Ifall man har varit en del av redaktionen och journalist på DN, så är man ofta det på livstid. För mig tog det ett antal år att genomskåda hur jag tyckte och tänkte och hur indoktrinerad jag var av Journalisthögskolan och den anda som fanns där på 70-talet och att genomskåda de bakomliggande maktmotiven hos redaktionen på DN. De flesta på den allmänna redaktionen var socialdemokrater på min tid och på kulturen där jag jobbade något decennium var andan kommunistisk. Numera är fortfarande många journalister vänstervridna och miljöfreaks. Det är ingen hemlighet. Och det syns extra mycket i dessa oroliga tider med en stor folkomflyttning i världen. Långsamt har också journalistiken fått anpassa sig en smula till den faktiska verkligheten, men det går inte på en dag, och det är en ständig omvärdering som behövs med utgångspunkt från fakta, vilket stannade upp under några år i Sverige då makthavarna eller medierna inte såg att världen förändrades i våldsam takt. Vi skulle huka under världens och vårt egna folks rasism på 1800-1900-talet och skämmas över vilka vi var: vita och svenskar. Skammen skulle drabba också på 2000-talet. 

För min egen del och för mina barn och barnbarns skull hoppas jag att vi kan gå över till en annan värld, där vi är mer lika varandra också kulturellt. Och självklart vill jag då att västerländska, humanistiska värderingar ska vinna över de ibland medeltida sedvanor och idéer som dröjer sig kvar i världen. Att människor ska inse att uråldriga bokstavstrogna religioner aldrig är bra om de bestämmer livet för människor. Människor förstenas av gamla doktriner, precis som det berättas om i litterära verk och sagor. Om vi inte kan se hur andra människor uppför sig, för att vi blundar av skam och nedvärdering av oss själva som svenskar, är vi illa ute. Klyftan behöver inte bli större mellan våra bestämmelser och lagar och de nya invånarnas eventuella uråldriga inställningar. Tvärtom behöver den slutas. 
19.1.2016
Jag har inte hört av chefredaktör Thomas Mattsson, men det väntade jag mig inte heller. Det vore illojalt mot företaget att svara mig. Och det går inte att diskutera yttrandefriheten på det här sättet över nätet. Bara fortsätta att skriva som vanligt på bloggen för mig. Droppen urholkar stenen. "Tidningspyramiderna kommer att rivas" hette en artikel jag skrev för Newsmill 20 mars 2009. Det var rätt länge sedan och Newsmill finns inte längre. Men pyramiderna rivs lite varje dag.