Det sägs att vi aldrig blir nöjda utan ständigt måste ha mer. När det gäller det materiella, så ska vi ständigt köpa och ta för oss av livets goda möjligheter utan att förtröttas. Det går vårt samhälle ut på, för annars går företagen omkull och vårt BNP sjunker. Men BNP ökar också av alla mord och olyckor i samhället, för ju mer vi behöver av tjänster och varor desto rikare anses vi vara. Det finns ingen ände på denna törst efter nya ting och bättre än förut. Dessutom sägs enbart rikedom skapa lycka.
Är detta verkligen sant? Nej säger jag, som ändå har levt i snart åtta decennier. Det är totalt osant. För oss människor är det viktigaste banden till andra och att ingå i ett sammanhang. Vi är sociala varelser helt enkelt och behöver andra människor omkring oss för att må bra. Människor vi kan ha relationer till som är positiva.
När jag slutade på DN berodde det också av den kvinna som var administrativ chef på redaktionen och som förtryckte dem som hon trodde var beroende av henne. Hon försökte det med mig också, men jag gick ut ur hennes chefsrum och slängde igen dörren efter mig. Jag var inte bunden till henne, som hon trodde. Hon trodde hon hade den makten över mig, men hon tog miste. Hon ville se mig krypa för henne, men det gjorde jag inte. Själv hade hon inte kommit längre än så. Hon var som en diktator i sitt chefsrum. Och trodde alla var beroende av hennes välvilja.
Dessutom var samhället som vanligt dåligt på att tillgodose våra behov så våra räntor gick upp till 24 procent just som vi byggde ut och hade byggkreditiv. Det betydde 10 000 mer i månaden än vi hade räknat med. När jag slutade med avgångsvederlag på DN fick vi ned våra lån, betalade av så mycket som det gick och så fortsatte vi att bo där vi redan bodde, men med ett mycket större hus. Från 50 kvm och enkel sommarstuga till 132 kvadratmeter och två badrum i en villa.
Så räddade jag och min sambo familjen och det var bra. För min familj var mycket viktigare än att jobba kvar på DN på den fina avdelningen som hade hand om kulturen (utom litteraturen). Det gick inte att vara kvar när chefen var så maktgalen. På den tiden var Christina Jutterström chefredaktör och hon begrep att tiden var ute för den sortens administrativa chef. Så hon fick inte sitta kvar. Istället kom den tidigare kuratorn på DN att bli utnämnd till en snäll administrativ chef. Och det var honom jag förhandlade med om avgångsvederlag.
Jag tillhör dem som inte alltid vill ha mer. Vi behövde ett större hus då eftersom vi hade två små barn, så det var bra att bygga ut och modernisera. Jag bor fortfarande på samma fastighet, men i ett litet nybyggt hus och det stora huset har min yngste son och hans sambo tagit över. Mina tre barn fick huset. Så ska det vara att vi äldre inte biter oss fast vid våra ägodelar. Det går ändå inte att ta med något till himlen.
Men de flesta människor vill inte ge bort något större som ett hus innan de dör. Det är förståeligt för där ligger den ekonomiska makten, som är viktig för många. Och när vi är unga så behöver vi också mer än vad våra föräldrar kanske är villiga att ge. Eller kan ge.
För min del så har många släkter bidragit till min tillvaro och våra barns och barnbarns verklighet, som den nu ter sig. Och det har tagit lång tid att uppnå det vi nu har. Men mer vill jag absolut inte ha. Det räcker så gott med det som nu finns. Det är inte mitt mål att dö med mest pengar på banken. Livet är ingen ekonomisk tävling. Utan att ha gjort vad jag kunnat med alla dessa förfäders långa slit och de ekonomiska möjligheter de har gett oss. Samt att jag och min sambo har förvaltat detta. Och att jag bor bra i ett släktsammanhang där naturen omger mig.
PS. Det här insåg jag efter att min sambo dog 2014. Då skrev jag Innan glädjen infinner sig. Den kom hösten 2023. Om sorgen och hur man hittar vidare i livet. År 2021 gav jag bort min fasta egendom till barnen. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar