Jag skrattade häromdagen när en gammal chef jag hade på DN sade snorkigt att hon inte ville bli vän med mig på facebook. Jag hade inte bett henne att bli det heller, utan bara påpekat att hon hade falska konton, som försökte bli vän med mig. Det var irriterande för mig och måste väl ha varit det för henne också. Så trodde jag. Så jag varnade henne om detta. Jag skrev tillbaka att hennes kommentar var otrevlig och att jag bara ville påpeka att hon var utsatt för falska konton. Samt önskade henne Gott Nytt År.
Det där sättet att uppföra sig har jag mött från fler kvinnor på DN, som såg mig som konkurrent. En av dem ringde upp mig på jobbet och klagade när hon tyckte att jag hade trampat in på hennes revir och skrivit en artikel om ett område där hon hade rätt att vistas, men inte jag.
En annan sade att det inte fanns sådana katter som jag påstod: röda burmor. Detta när jag hade en röd burma hemma. Jag sade det och gick därifrån sedan. Jag begrep aldrig det där med att konkurrera. Men i deras värld så var alla kvinnor konkurrenter och det gällde att få tag i en karl som kunde understödja dem. Och att trycka till andra kvinnor.
En del av dem blev älskarinnor åt chefer, för att få det bättre på DN. Det var ett sätt att ta sig fram. Att gå sängvägen som det hette. Jag vet inte hur det är nu på DN. Jag har tappat greppet om denna tidning och läser den inte ens. Och det är nu mer än 30 år sedan jag slutade där. Men jag hoppas att det är mer jämställt numera.
Som jag ser det så fastnade kvinnorna där, medan jag tog mig vidare och bröt kontakten med tidningen. Så kunde man ju inte göra förstås och det straffade sig genom att jag gick ut i arbetslöshet. Men vi överlevde ändå jag och min sambo. Och vi tog hand om våra båda barn lite bättre än som hade varit fallet om jag hade satsat allt på min karriär.
Jag började tänka på det här när jag såg filmen Good Will Hunting som gick just nu på min TV. Will som var ett geni inom matte, men som inte brydde sig om att använda detta i en karriär. Han hade det bara medfött. Han ville hellre ha sitt enkla jobb och ha roligt med grabbarna. Men till slut väljer han flickan, som har flyttat till Kalifornien. Det är ändå att gå vidare en smula.
Jo så gjorde jag också i min värld när jag valde min sambo Olle Blomkvist och våra barn före en fortsatt karriär på DN. För familjen gick före. Fler kvinnor än jag har slutat på DN, men det är tabu att prata för högt om orsakerna till det. För DN var det finaste man kunde ha som jobb. Därav denna snorkighet och överlägsenhet från min gamla chef. Ränderna sitter i till döddagar hos en del.
PS. En av de där damerna är död, men de andra lever och är äldre än jag så de tyckte väl att jag skulle buga och bocka för dem. Nej jag menar niga. För de stod högre upp i rankingen. Något jag alltid har skrattat åt. Fräckt av mig. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar