Hur vi ska fortsätta

För min egen del har politiken spelat ut sin roll. Den är inte normgivande. Den lever för långt bort från folket. Det har blivit något som tar plats på scenen, men som inte längre har särskilt mycket med verkligheten att göra. 

Vi fortsätter våra liv hur politikerna än försöker vrida till dem. Viktigare är vad som händer i vår närhet med familjen och omgivningen och vi i Sverige bor i mycket olika omgivningar. De har blivit fler och mer olika under de senaste decennierna. Den styrka som kunde ha funnits i ett sammanhållande politiskt fält finns inte längre.

Vad är det då som kan göra att vi känner oss som ett land och ett folk? När också affärsbiträdena tittar misstänksamt på var och en av oss, när inte den dagliga verksamheten längre fungerar med sophämtning eller annat för att de som ska göra detta struntar i det. När människor tror att de måste demonstrera mot ett av partierna i riksdagen, som andra har tagit dit. Då står det illa till i landet.

Och när den tredje statsmakten, som borde titta på alla makthavare och inte bara vissa, ständigt piskar för att bestämma hur det ska se ut i landet då ligger landet på snedden och inte så som det borde. Att leva och låta leva är inte längre tillåtet utan nu ska det levas så som överheten vill. Den självpåtagna delen av folket, som borde vara lite mer ödmjukt gentemot de, för vilka de ska berätta om framtidens riktning. Propaganda har vi fått nog av.