Det har jag sagt åtskilliga gånger i bloggen. Självklart är jag inte det. Inte något annat heller: inte sosse, folkpartist, moderat eller miljömuppe. Tillhör inte centern, kd eller något kommunistiskt parti. Jag tycker partipolitik är förskräckligt. Landet har gått åt fel håll under lång tid, visst är det så, och partipolitiken slår sönder det ännu mer. Tyvärr så har vi nu hamnat i ett tillstånd där känslorna råder. När de tar över då är ett land verkligen illa ute. Förstod först i går hur illa det var när fackklubben på DN inte kunde låta mig vara vän med dem längre på facebook.
Så var inte min fackklubb i förra seklet när jag själv satt i klubbstyrelsen. Den fackklubben hade råd att vara generös och att inte luta sig tillbaka på känslor utan på reella fakta och ta hänsyn. Minns med glädje hur lätt det var att vara medlem där och hur bra det gick för företaget. Just det. Hur generöst företaget DN hade råd att vara. Grunden för välstånd och välmående både i stort och smått är naturligtvis ekonomi. Men den rasar allt fortare nu för medierna. Det är så självklart för demokrati betyder inte att några utvalda ska sitta och sortera nyheter eller ha makten över åsikterna.
Det system vi har haft i några hundra år med tryckandet av tidningar och utgivandet av böcker är inte längre som förut. Vi har bara inte haft förmåga att se detta på riktigt ännu. Jag skrev en kommentar på Avpixlat i går. Hade aldrig gjort det förut, men nu skrev jag att jag inte höll med Marika Formgren, att jag inte tyckte att DN skulle bojkottas, att det var synd om tidningen. Men sådana ord biter inte på skaran som finns på den sajten. Naturligtvis. De vädrar blod nu när det har visat sig att det går att få tag i Niklas Orrenius och Annika Hamrud. Och att det går att hota dem. Massans känslomässiga upprördhet. Den går att känna igen från andra tider.
Vi befinner oss i en kaotisk tid och ingen vet riktigt hur utgången av detta ska bli. Jag placeras på samma stol som Julia Caesar alias Barbro Jöberger för jag är i samma ålder och har också jobbat på DN plus att jag bor på landet och uppenbarligen känner sig fackklubben så hotad att den inte kan tillåta mig att vara vän med den. Nu när de började publicera annat än födelsedagshälsningar och bilder från festliga sammanhang. Om fackklubben känner sig så hotad är slutet antagligen nära tänker jag. Och tidningen har gått igenom hemska ting med frysboxen och neddragningar, som aldrig tar slut. De började då på 70-talet när Bonnier kom på att det gick ju att mjölka kossan DN och bilda dotterbolag och föra över pengarna dit. Ekonomi gick före yttrandefriheten. Naturligtvis. Det är grunden för allt. Att ta hand om sitt hus, som det betyder ursprungligen.
Vårt samhälle befinner sig där om man ser det i stort: politikerna tycker att företaget Sverige ska mjölkas så att pengarna förs över till hela världen i förlängningen, för varför ska vi vara så rika här i Sverige? Nej ta hit alla som vill och sprid mer av den propaganda som säger att alla som kommer får hus, bil, pengar på banken, mobil och dessutom en flickvän. Det är nämligen den syn muslimer har på paradiset. Det som de ska få i himlen, men nu finns ju Sverige. Så då går det att få detta redan på jorden. Halleluja! Sverige kommer till sist enbart att bestå av unga män, men det kanske är bra? De är starka och duktiga på att jobba.
Världen befinner sig i ett slags barnstadium genom internet. Inget sorteras längre på riktigt utan allt skräp sköljer över oss och ryktena går från mun till mun i rasande fart. Och Marika Formgren blir katalysatorn i denna värld. Hon som inte ens är journalist längre utan som håller på att utbilda sig till ett riktigt yrke: ingenjör. Men det hon säger passar de unga män, som tycker de har monopol på landet Sverige och inte kan tänka sig att dela det med fler utifrån kommande. Även om de själva inte har bott här särskilt länge. Hur ska det sluta? Under tiden: återinför sekreterare på DN. Det fanns förr i tiden. Det behövs en spärr så att inte journalisterna får ta all skit.
PS. Ja naturligtvis var det Barbro Jöberger alias Julia Caesar som har blivit så rabiat på gamla dagar. Hon förbjöds till sist av chefredaktör Christina Jutterström att skriva om amalgam. Har själv gjort något reportage om elöverkänsliga, men begrep aldrig vad det handlade om riktigt. Om det var fysiskt eller psykiskt. Barbro Jöberger var en riktig bråkstake på den tiden. Jobbig typ. Det finns alltid sådana bland journalister. Också på DN fanns de och många tilläts gå dit de ville, eller blev inte längre publicerade, fast de gick omkring som inventarier. Men sådant har inte företaget råd med längre. Men amalgam används inte numera. DS.
Här kan ni slå upp Barbro Jöberger i DN:s arkiv. Hon uträttade inte så mycket under de många år hon var på DN. En sorglig historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar