onsdag 18 november 2015

Att befinna sig bortom hatet

Antoine Leiris förlorade sin fru i attentatet på Bataclan och lämnades ensam med en son på ett och ett halvt år. Han skriver själv på facebook att han aldrig kommer att hata förövarna i ett öppet brev. Han har inte tid med dem för han har sin son att ta hand om. 

"I fredags kväll tog ni livet av en exceptionell varelse, mitt livs kärlek, min sons mor, men ni kommer inte att få mitt hat. Jag vet inte vilka ni är och jag vill inte veta det, ni är döda själar. Om den Gud för vilken ni dödar helt blint har gjort oss till sin avbild borde varje kula ni satte i min frus kropp ha givit honom ett sår i hans hjärta.

Således vill jag inte ge er gåvan av att hata er. Ni har försökt att få den, men att svara med hat genom vrede vore att ge efter för samma okunskap som har gjort er till det ni är. Ni vill att jag ska vara rädd, att jag ska se på mina medmänniskor med ett misstänksamt öga, att jag ska offra min frihet för säkerhet. Förlorat. Samma glada människa leker fortfarande.

Jag såg henne i morse. Äntligen, efter nätter och dagar av väntan. Hon var lika vacker som när hon gick ut i fredags kväll, lika vacker som när jag blev lidelsefullt förälskad för mer än tolv år sedan. Naturligtvis är jag förstörd av sorg, jag tillerkänner er denna lilla seger, men den kommer att vara av kort varaktighet. Jag vet att hon kommer att vara med oss varje dag och att vi kommer att återfinna varandra i det paradis, som finns för fria själar till vilket ni aldrig kommer att få tillträde.

Vi är två, min son och jag, men vi är mycket starkare än alla världens arméer. Jag har förresten inte mer tid att offra på er, jag måste tillbaka till Melvil, som vaknar ur sin middagslur. Han är knappt 17 månader, han ska äta sitt mellanmål som alla dagar, sedan ska vi leka som alla dagar och hela livet kommer denne lille pojke att förolämpa er genom att vara lycklig och fri. För nej, ni kommer inte att få hans hat heller."

Min egen syn på dessa icke-människor är likadan. Det var därför jag skrev i går under en bild av en av terroristerna att hans ögon inte hade någon själ. Och naturligtvis har vi inte tid med dem. "Vad våldet må skapa är vanskligt och kort. Det dör som en stormvind i öknen bort. Men sanningen lever. Bland bilor och svärd. Lugn står hon med strålande pannan."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar