Katten väckte mig klockan fem i morse. Han jamar tills jag släpper in honom. Och sedan vill han ha mat. Jag försökte somna om, men gav upp. Sedan råkade jag se på en film om en tjej som dör i cancer. Jag blir mer och mer stressad ju närmare datumet för min nya bok "Innan glädjen infinner sig" närmar sig. Den handlar om hela livet och de senaste åren. Om älsklingen som dör i cancer och om allt som har hänt.
Vi är alla döende. Det är bara en tidsfråga. Men vissa lever kortare och andra längre. Varför vi finns på denna jord vet ingen egentligen. Det gäller att ge sig själv en anledning att leva. Att stå ut med detta svåra och underbara som ett liv är. Att klara det på det bästa sätt som går. Hur gör man det? Mitt recept heter en dag i taget. För ingen vet vad som kommer att hända.
Jag kommer inte att orka ha någon turné för att prata om min fjärde bok. Inte någon fest för att fira dess tillkomst. Jag lever från dag till dag som jag egentligen alltid har gjort. Det finns inget mer att göra. Men det var viktigt att lägga allt i denna min sista bok. Det var en börda jag lade där för att bli fri. Och för att ge något till er andra. Något ni kan ta vara på och tänka på, fundera över.
Livet består av ögonblick och av nuet. Inte mer än så. Och alla våra stora planer kan omintetgöras av nästa sekund. Å enda sidan kommer jag att leva tills jag blir hundra. Men jag vet inte. För min mamma kunde ha fyllt 99 år i år, men det fick hon inte göra. Inte många får det. Hon var inte utvald till att göra det. Av någon anledning så skulle hon orsaka oss andra stor sorg och smärta för att hon inte kunde leva längre än till 43 år.
Nu fick jag anledning att tänka över livet en gång till för att katten väckte mig klockan fem i morse. Han sover nu på verandan. I den stol som är hans. Han vet ingenting om livet utan tar det som det kommer. I sju år har han levt och kanske får han tio år till. Om jag lever så länge så får han säkerligen det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar