Sent i livet har jag upptäckt att alla inte tycker om naturen. Hos mig och min syster är det antagligen medfött att uppskatta värme och grönt. Hon har egen trädgårdsfirma medan jag har odlat egen trädgård i många år. Vår mormor och morfar var så illa tvungna att hålla ordning på sin trädgård, som de inte ägde, men hade obegränsad tillgång till. Dock fick de betala in natura för huset, som inte var deras utan som de hyrde. Det betydde att betala med grönsaker, frukt, potatis eller fisk, som de hämtade ur Mälaren.
Detta sätt att leva är enbart 100 år gammalt, men det går fort att glömma bort hur beroende vi var av naturen. Dock var en del av min släkt mer inriktade på det som tidigare kallades borgare. De hade andra som odlade åt dem och de behövde inte själva göra det. De bodde i staden Västerås och min farmors mor kom från Norge, för att gifta sig med min farmors far Max Schenström. Han var häradshövding och även riksdagsman. En släktallians då när Norge och Sverige hörde samman.
Vi är sedan ett par årtionden på väg in i ett annat samhälle, där vad som helst kan vara viktigt, utom naturen. Själv har jag jobbat inom medier sedan 70-talet, men samtidigt behållit min förkärlek för naturen. Och nu är luften som balsam att andas in och solen strålar från en klart ljusblå himmel. Det går inte att vara inne, utan jag går ut och ser det växa. Och gläds åt varje blomma som slår ut. Det går aldrig att veta vilka som har lyckas överleva vintern.
PS. Grannens gräsklippare låter som en helikopter som landar. Jag förstår att han är stressad för i morgon ska han sälja huset. Det hoppas vi åtminstone! Både han och jag. DS.
Påskliljorna tränger undan fjolårsgräset och visar sig återigen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar