Att födas i Sverige likt en prinsessa

  Det kändes prinsesslikt att födas då i slutet av 1945 och få sitta på en sommaräng ett halvår senare. Det var verkligen att få finnas till ungefär som en riktig prinsessa. Nedan är en bild från min almanacka för i år för månaden maj, som speglar denna känsla. Jag som var född i den mörkaste månaden kunde inte tro att det var sant när mina föräldrar satte mig på en sommaräng. Med blommor och ljuvligheter och min pappa tog ett foto. Just nu vet jag inte var detta foto finns för det är lite rörigt i mitt lilla hus. Men jag ler där över hela ansiktet. 

Den där känslan från detta foto har följt mig genom livet. Jag fick den från mina föräldrar och från den närmaste omgivningen med pappa, mamma, farmor, hennes systrar och en gammelfaster som såg på mig som hoppet för framtiden. Det var vi som föddes efter andra världskriget. Ett hopp äntligen för en ny framtid. De vuxna måste till en del ha trott att världen skulle gå under. Det gjorde den också för miljoner med människor. Men så kom freden och livet gick trots allt vidare.

Precis så är det nu också. För riktig fred blir det aldrig i världen för människor kan inte lösa sina konflikter utan att råka in i krig. Men jag tror inte på att världen kommer gå under. Lite längre har vi kommit sedan jag föddes ändå. Men människor är beroende att ha ett ändligt slut att hoppas på för oss alla. Tyvärr är det den kristna religionen som har gett oss detta. För vissa människor ska tas upp till himlen när den slutliga undergången kommer och andra försvinna till helvetet. Harmageddon kallas det också. 

Så är inte läget annat än för en del troende stackars människor. För oss andra är ont och gott inbakat i livet och i oss själva. Vi har ansvar för vad vi gör och kan inte göra ont utan att få avtjäna straff för det. I livet. Men inte senare annat än att vi får gå igenom våra liv och själva uppleva hur andra har känt inför våra handlingar. Så sägs det fungera. Själv har jag försökt att tänka tillbaka och ändra mitt liv medan jag lever om jag tror att jag har skadat någon. 

Själv har jag också blivit skadad, men många har jag även mött, som har hjälpt mig. Det är jag tacksam för. Ibland tänker jag att det är sant att änglar går omkring på jorden. Och om det finns någon sådan möjlighet vill jag gärna vara en ängel här sedan. För nu räcker det. Jag vill inte leva fler liv här igen. Det sägs att det är frivilligt att återfödas. Att inget tvång finns på andra sidan. Det vore fantastiskt om det är sant.