Människor kan välja att bli onda

Det har vi sett många exempel på och då senast när en katolsk präst mördades i Frankrike. Men människor kan också bortförklara det de gör med hjälp av diverse intellektuella mentala processer, som gör att de inte betraktar sig själva som onda eller vad de gör utan det är de andra som är onda och som måste utrotas från denna värld. Jag har skrivit om detta förut i samband med till exempel Anna Lindhs mördare, som hade täta kontakter med psykiatrin ända sedan han försökte knivdöda sin pappa 18 år gammal. Han led varken av psykisk sjukdom eller personlighetsstörning konstaterade experterna. 

Han hade lagt sitt eget inneboende mörker utanför sig själv för att slippa ta itu med det som fanns i hans eget inre. Det mörker som hade skapats i ett annat land och i hans barndom. Han tillbringade sina första år i Sverige, men övergavs av föräldrarna och skickades tillbaka till Serbien för att gå i skola och bo hos farföräldrarna. När det blev krig var han 13 år och han återvände till Sverige. Han hade missat hela skolgången i Sverige och kunde knappt svenska längre. Han följde sin ingivelse sade han när han fick syn på utrikesministern på NK för han hatade alla politiker. Och han hade en kniv i fickan. Slumpen gjorde honom till mördare enligt honom själv. Han hade tagit lugnande medel den dagen och han skyllde sin situation på politiker: han hade a-kassa, sjukbidrag och ingen utbildning. Han ansåg också att han skulle hamna i helvetet för vad han hade gjort för mord kunde inte förlåtas. Han var inne i en svart-vit värld. Han är dömd till livstids fängelse. Föräldrahatet riktades mot överheten.

Men man kan gå igenom den inneboende smärta och den vrede, som inte har kunnat uttryckas tidigare hos en enskild individ och man kan klara också svåra upplevelser i livet utan att skylla på sig själv eller andra. Då kan detta mörka vändas till något gott för andra och en själv. Och då gör man också något gott för världen. Det handlar hela tiden om kärlek att man har fått detta i tillräcklig mängd från andra så att man klarar svårigheterna i livet. Det finns ingen absolut ondska men det finns människor som utför onda handlingar. I religionerna skapas ondska genom att det absolut goda också framställs. Världen blir svart eller vit, men detta finns inte i verkligheten. Människor har inte del i varken det absolut goda eller onda. Vi lever i en värld där vi har en fri vilja och kan skapa den värld vi vill. Om vi är tillräckligt medvetna om vilka vi är och om våra möjligheter.  

Harald Ofstad, norsk moralfilosof, har skrivit om detta i sin bok Vårt förakt för svaghet, som kom i början av 70-talet:

Vad jag syftar till är att Hitler - och nazisterna som helhet - var likgiltig inför individernas möjlighet att utveckla sina gåvor och anlag, deras chans att få veta vad ett gott liv kunde innebära, och att leva ett sådant liv. Han hade inte en individorienterad identifikation med sina medmänniskor. 

De - och deras problem - var oväsentliga i jämförelse med det enda väsentliga: att Hitler-Tyskland visade sig starkare än alla andra. Andra människor - också tyskarna - var inte bara underordnade i förhållande till eliten och obetydliga i förhållande till Tysklands mission. De hade i sista hand betydelse bara i egenskap av medel till seger. 

Detsamma äger rum i dag när kalifatet ska upprättas och människoliv för att åstadkomma detta inte spelar någon roll. Alla nazister betraktade sig själva som instrument i en historisk naturprocess under Hitlertiden, bortom moral, vilket gjorde brutalitet till deras stolthet. Detsamma som händer i dag hos extrema islamister. De skulle ha en kallt iakttagande hållning som nazister och inte bry sig om mindervärdigas lidanden. De andra var dömda till undergång och naturen var aristokratisk och hade utsett nazisterna till att vara en elit. De skulle vara iskalla inför mänskliga problem, men använda sin charm och sin mänsklighet för att få syn på svagheter hos andra. Den andre var ett objekt som skulle studeras, inte en människa som kunde få medlidande genom empati. Så ser världen ut också i dag. Inte bara i stort utan också inuti den enskilde individen.

I Turkiet, Mellanöstern och Asien står åter övergripande krafter emot det mänskliga och individuella, som har uppstått under de tre sista århundradena i Västvärlden i våra utvecklade samhällen. Vi har inte råd att åter gå tillbaka till ett tidigare stadium i mänsklighetens historia. Men detta att lägga över allt på det övergripande samhället är ännu inte ett historiskt avslutat skeende och kommer kanske aldrig att bli det. Men hoppet finns där. Åter och åter ser vi dessa rörelser, som lovar frälsning åt människor, men som aldrig ger det annat än till en liten utvald klick. Detta finns också i vårt eget samhälle, men i mindre grad än i diktaturer. Men ständigt behöver "eliten" också här bli upplyst om missförhållanden. 

President Erdogans palats i Turkiet har kostat kring 2,5 miljarder att bygga.
Storslagna byggen utmärker alla diktatorer.
Det ska visa deras makt och styrka.