Marianne Rundström vill jobba

Den mycket välkända programledaren i Gomorron Sverige Marianne Rundström kan inte tänka sig att sluta jobba om två år. Då blir hon 67 och faller för åldersstrecket där hon inte får jobba längre. Hennes TV-kollega Claes Elfsberg har redan blivit tvungen att sluta för han är 67 år. Marianne Rundström har skrivit en bok om äldre, som vill jobba. Den har det negativa namnet Passé de ofrivilliga pensionärerna och kommer ut i slutet på augusti. 

I vårt land har pensionsåldern varit ungefär densamma i hundra år fast en del av oss blir 90 år och är pigga som pensionärer. Vi har inte alla tunga jobb som sliter på kroppen fast Marianne Rundström har reumatism, som dock stoppas av bromsmediciner. Hon anser att hon är bättre än någonsin nu när hon inte måste rusa till dagis längre och hämta de tre barnen. Hon har varit priviligerad länge och vill fortsätta att vara det. Hon tjänade nästan en miljon kronor år 2014, en dröm för många andra att uppnå någon gång i livet.

Hon inser nog inte att hon och de andra hon intervjuar i sin bok tillhör den nya överklassen, som har haft lätta jobb rent fysisiskt och fått sina behov tillgodosedda i jobbet i mycket högre grad än många andra. Själv har jag två släktingar som har gått in i väggen redan som unga. Samhället är mycket hårdare nu än det var förr i tiden när det gäller arbete. För vi har skapat ett samhälle, där alla ska bli omhändertagna och en del av oss anses inte behöva jobba längre varje dag. Det gäller också de unga. Vi är ett rikt land. Vi har till och med importerat människor, som vi måste ta hand om under lång tid. 

Marianne Rundström vill inte fortsätta på frilansbasis, inte byta ut den redaktion hon har, den arbetsgemenskap som är hennes mot jobb på egen hand. Jag förstår henne. Det är mysigt med arbetskamrater och en trygg och välkänd miljö. Något som är lika välbekant som den egna handen. Inte lätt att byta miljö när man är pensionär. Detta ingår i åldern likväl som att man är bekant med människor man intervjuar för man är antingen ofta generationskamrat med dem eller har sett dem växa upp i landet och följt dem i deras karriärer.

Att klara sig långt upp i åldrarna med arbete, rent av 90-årsåldern, vilket åldersforskare påstår är möjligt. Det stämmer nog, men inte med samma sorts tunga lönearbete som människor tidigare hade med ett tvång att infinna sig varje dag på samma plats. Jag har nyss sett vår äldsta kvinna i släkten lämna oss vid 96 års ålder och hon var pigg nästan ända in i det sista, men på sina egna villkor naturligtvis. Att som Marianne Rundström säger att hon klarar sig på drygt fem timmars sömn per natt är också ovanligt. Det sliter på kroppen fast hon inte riktigt tror på detta själv. 

Ett livsmönster läggs tidigt i barndomen och hon säger att en lärare tyckte hon skulle bli journalist redan när hon gick i tredje klass. Hon har haft det förspänt genom en mamma, som tog hand om henne och också hennes barn. Hon hade stödet från två föräldrar. Det har inte alla haft. Hennes pappa dog vid 65 års ålder vid pensioneringen, medan hennes mamma levde nästan tre årtionden till och dog först för tre år sedan 91 år gammal. Det är också ett mönster jag har sett: att en del kollegor faller ifrån och blir sjuka och dör när de inte längre har jobbet att gå till. Övergången blir för svår. Vem brås nu Marianne Rundström på? Pappa eller mamma?