söndag 4 februari 2018

Jean Anslow blev inte lycklig förrän i 80-årsåldern

Jean Anslow är nu 81 år och har levt ensam i många år. Ända sedan hennes far dog 1972. Hon hade skött om honom, men aldrig gift sig eller skaffat egen familj. Hennes mamma dog i cancer 1968 och fadern hade krigsskador från första världskriget. Förr i tiden blev ofta någon av de kvinnliga syskonen "hemmadotter" och tog på sig att sköta föräldrarna. Det gjorde min gammelfaster Ina Nordgren också för hennes mamma var sjuk. Men faster Ina kunde trots allt gifta sig i 40-årsåldern när hennes mamma hade gått bort. Min mamma dog hastigt 1968, men då var jag ung och kunde gå vidare. 

Men jag känner för Jean Anslow som inte heller hade någon god kontakt med sin syster. Och hennes familj kallade henne dumbom för de trodde hon var det helt enkelt. Även släkt kan vara grym. Hon var nedtryckt och har aldrig haft något självförtroende. Hon bor i östra London och har hittat hem efersom St Joseph´s hospice har blivit en samlingsplats för inte bara människor i slutet av sitt liv utan för ensamma. Jean Anslow hade jobbat i en kartongfabrik innan hon fick sparken 1990, men sedan kändes det som att sitta i fängelse, säger hon. Inte heller jobbet hade gett henne några vänner. Hon hade inget socialt liv utanför familjen.

Det enda hon gjorde sedan var att handla mat och sitta inomhus. Hon orkade inte med ens att städa omkring sig och lägenheten började likna en soptipp, säger hon. Dessutom fick hon en lungsjukdom. Det gjorde inte saken bättre. Hon funderade många gånger på att ta sitt liv, men en läkare såg att hon led av depression och fick henne att gå till St Joseph´s för att få sällskap. Hon var själv skeptisk för hon såg det som en plats där människor dog. Men så fort hon hade kommit innanför dörrarna ändrade hon uppfattning. 

En stor del av verksamheten på St Joseph´s handlar om att ta hand om människor i livets slutskede, men där finns också volontärer som gör hembesök hos ensamma och tar med dem för att de ska få vänner och besöka den trädgård som finns där och fika en stund. I England finns nu en minister som har hand om ensamhet hos invånarna. Och det beror av att detta har diskuterats så grundligt i landet det senaste året. I Sverige ser vi helst att var och en klarar sig själv. Och det gjorde att en människa hittades i sitt hem, död sedan länge, och fyra dog utomhus nu senast när det snöade och blev kallt. De var alla födda på 40-talet. Fyrtiotalister har setts som några man kan skyffla undan ända sedan Pär Nuder (s) kallade den generationen: "Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda".

Vilket oerhört förakt för människor den socialdemokratiske finansministern uttryckte då 2004. Och tyvärr så säger det en del om den svenska mentaliteten. Också nu känns det som att det är bäst att försvinna från landet som pensionär. På vilket sätt som helst. Dö eller dra dit pepparn växer. Jean Anslow mår nu så mycket bättre att hon själv tänker bli volontär på St Joseph´s. Varje människa behöver leva tills den dör. Jag vet eftersom min sambo Olle Blomkvist tillbringade en del av sitt sista år på Nacka sjukus på avdelning 22, som sysslar med palliativ vård. Vård i livets slutskede. Både av äldre och människor med svåra sjukdomar. Han hade cancer. Jag hjälpte honom att leva tills han dog. Och han tillbringade en del av sommaren och hösten hemma det året. Han gick bort i december. 

Personligen tycker jag inte om sjukhus för när jag var barn tillbringade jag en tid på Södersjukhuset och blev utskälld av en sköterska för att jag började göra i sängen. Jag var ett mycket sjukt och känsligt barn, som inte vågade säga ifrån. Inte ens för att få hjälp att gå på toaletten. Senare, mycket senare i livet, skyndade jag mig alltid in och sedan ut så fort det gick på Nacka sjukhus. Jag besökte nästan dagligen min döende sjuke sambo. Runt honom i de andra rummen låg lika sjuka människor. Två hann dö före honom. Det skulle hjälpa många människor om det fanns något liknande i Sverige, som finns nu på St Joseph´s i London.

Fjärilar är symboler för att vi också är
något annat än kroppen.
Faksimil från Google. 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar