Det var säkerligen provokation som medförde att den här senaste islamisten attackerade Pride i Berlin. För det är ju inte tillåtet inom islam att vara något annat än heterosexuell och man måste hata andra sorter. Så visst var det rätt av denne islamist Abdul Ballout att svära trohet till IS. Jag hoppas verkligen att han fick sina 72 jungfrur eller vad det var han ville ha som död.
Jag såg nyss filmen om Ted Gärdestad och hans hjärnspöken, som han aldrig blev kvitt innan han hoppade framför pendeln 1997. Självmord är åt skogen, det har jag skrivit många gånger, men det kan vara en särskild tortyr att behöva umgås med röster och se personer som inte finns.
Jag har sagt någon gång att jag inte har skrivit mina böcker. Man skriver nämligen inte med jaget eller egot. Det är en kreativ ådra som framställer texten, om man öppnar sig för den. Men det finns risker med detta också. Man måste gå med på att skärskåda sig själv och utvecklas. Att aldrig stanna utan vara beredd på mer ända till sista andetaget. Så är det också med den här bloggen.
Var och en av oss behöver andlighet förutom fysisk styrka för att uthärda livet här på jorden. Vad vi inte behöver är organisationer som har tagit över detta behov och skapat makt och härlighet för sig själva. Men som CG Jung en gång sade: han försöker aldrig omvända troende som har en stabil övertygelse. Han såg det som kryckor för svaga, rädda och de var viktiga för dessa, som inte klarade att gå vidare på egen hand. Det skulle ha varit elakt att beröva dem detta.
Jag har läst många berättelser som handlar om vad vi upplever som döda. Från dem som sedan har återupplivats. Ingen Gud eller Allah sitter på någon tron och dömer människor. Säger alla dessa. Domen över våra liv får vi ge oss själva när vi går igenom allt som har hänt oss. Och får uppleva och känna hur andra har upplevt detta också.
Ted Gärdestad hittade aldrig fram till sig själv. Han sökte efter kryckor och stöd, men beslöt sig för att inte leva längre år 1997. Den här skivan är från 1994. Han blev 41 år gammal.
