Den här utsikten på bilden nedan kommer jag att få från mitt nya hus. Det blir bra det. Detta hus ska strax börja byggas och vara klart till hösten. En ny livsperiod inleds då. Vilken i ordningen är svårt att veta, men kanske den femte? Den tredje åldern har någon uppfunnit när det gäller åldern fram till 70 år, men så fungerar det inte. Var och en har sitt eget livslopp, olikt alla andras. Personligen räknar jag barndomen för sig. Och de tre karlarna jag har levt tillsammans med som olika förlopp. Så nu blir det då den femte avdelningen och den sista.
Det är inte något sorgligt med det. Det är helt enkelt livets gång. Det vore förfärligt om vi kunde leva i 200 år. En del av oss, men inte andra. Den där tanken om att leva i evighet på den här planeten strider mot allt naturligt. Ingen kan göra så. Allt måste dö så småningom. Ni vet väl att kring 90 000 människor dör varje år naturligt i Sverige? Detta faktum, som nu blev kring 7 000 människor fler under pandemiåret 2020. Att leva för evigt i en fysisk kropp är en maktdröm, som diktatorer kan ha och överföra på omgivningen så att de vill grunda tusenåriga riken.
Dock har jag personligen kommit fram till att vi ändå inte försvinner när kroppen dör. Något lever kvar. Jag har skrivit om det i ett långt manus, som jag inte vet om jag ska ge ut. Vi får se. Det spelar inte så stor roll. Det som är viktigt är att ha skrivit detta. Att ha funnit den frid och det lugn som infinner sig när man har uttryckt sig i skrift. Så har andra författare också sagt att det viktiga är att skriva och få det att finnas kvar i skrift. Ju längre jag lever desto mer särskild blir jag som människa. Det gäller alla som blir gamla. Vi dör inte som kopior som någon har sagt, utan som utvecklade individer. Om vi vågar att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar