I dag dog min mamma

I dag dog min mamma för 53 år sedan. Jag hittade henne död när jag kom från jobbet. Hon låg framstupa över soffbordet och var redan död, men jag försökte förstås återuppliva henne. Släkten trodde hon hade gett sig själv en spruta på fel sätt och fått in en luftbubbla i blodomloppet. Det tror inte jag. Hon hade astma, men var inte dödssjuk. Hon hade inte gett sig själv någon spruta. De låg på ett skåp en bit därifrån hon hade kollapsat. Men den siste hon pratade med i livet var den mannen hon var tillsammans med. Jag vet inte vad som hände den dagen mellan dem, men han hade misshandlat henne svårt tidigare det året. 

Han misshandlade henne så grovt att hon inte kunde gå ut, eller jobba på sitt kafé på 14 dagar. Hon var helt sönderslagen i ansiktet. Men hon sökte inte läkare. Jag gick in och tog över kaféet åt henne. Hon tog då hand om sitt barn hemma. Hon var ett år då. Sedan fortsatte jag att sköta kaféet när mamma var död så att vi till slut kunde sälja det. Jag slutade det sommarjobb jag hade och skötte istället kaféet, så att dödsboet inte skulle förlora pengar. Vi var tre syskon. Hon hade inte ens haft tid att sluta sina ögon när hennes hjärta stannade. 

Länge, länge återupplevde jag hennes död i blixtrande tillbakablickar, men ingen berättade för mig vad det var för något. PTSD visste ingen vad det var på den tiden. Nu i dag kan jag sitta här och berätta utan att få ångest eller börja gråta, men ibland längtar jag fortfarande efter mamma så att det gör ont. Sorgen går aldrig över.

Det här är min mamma innan allt det eländiga hände. Hon blev bara 43 år. Här skulle jag tro att hon är 20 år och har mig i magen. Hon har den där drömska auran som gravida kvinnor kan få.