Jag har nästan slutat att se på nyheter på TV. Det är bara elände och de måste ha en viss hårdhet som journalister, när de sitter där i studion och dag efter dag berättar hur illa det ser ut i världen. I dag är det bostadspriserna som är på tapeten. De kan falla upp till 20 procent. Men herregud det är ingen katastrof annat än för de som har köpt nu i år och inte kunde begripa att de inte skulle belåna sig själva upp till över huvudet.
Personligen tog det lång tid innan jag på riktigt började bry mig om detta elände som ständigt pumpas ut från våra medier. För själv var jag förskonad från att sätta mig in i det, när jag jobbade med kulturnyheter. Kulturen betonar inte särskilt allt elände som inträffar per omgående utan det blir som i TV-serier likt Badhotellet, som ständigt håller sig fast vid andra världskriget, ett visst avstånd till detta. Inte ens jag har personligen upplevt detta totala världselände eftersom jag föddes i december 1945.
Alla personliga olyckor har jag lyckats att komma förbi, för jag har ändå överlevt. Men nu när en ungdom i släkten tog livet av sig rubbades jag mer än jag trodde, för jag fick skuldkänslor och dåligt samvete, för att jag inte hade publicerat min nästa bok redan förra året. Så den hade varit utgiven nu. Då ville nämligen bokförlaget Ekström & Garay göra det, men jag hade inte tillräckligt med inkomster då, för att bekosta denna utgivning. Men inte skulle en bok ha hindrat denna ungdom från att ta livet av sig? Nej det är att betona kulturen och ge den alldeles för stort inflytande i unga människors liv. De läser knappt böcker längre.
Min bok - Innan glädjen infinner sig - handlar visserligen om liv och död, men den skulle bara bidra med att alla råkar ut för olyckor och död i sina liv. Men att det går att överleva. Ungefär det som människor har upptäckt under årtusenden. Och de har skapat religioner, för att i någon mån kunna känna det som att de har kontroll över sina liv och olika gudar på sin sida. Jag är dock inte religiös och det säger jag inte heller i denna bok: att man ska vända sig till gudar för att må bra. Detta välmående som jag trots allt har i botten av mig finns inuti mig själv. Där finns glädjen att upptäcka. Varför inte alla människor kan ha det så vet jag inte.
Jag kan inte annat än säga att synen på livet är medfödd. För själv har jag alltid varit optimistisk och har haft en förmåga att förtränga allt, som jag inte orkar med i stunden. Därför blev jag förvånad över att jag rubbades så av detta självmord. Det betydde att jag hade en inre föreställning om, att genom att ta itu med det egna livet, detta också skulle spilla över på omgivningen och att det jag gamla människa hade upptäckt och insett också skulle tas upp av kommande generationer. Detta för att vi hänger ihop som människor! Vilken felsyn!
Vi har inte pratat om denna ungdoms mående på släktkalasen och det man inte omtalar finns i någon mening inte alls. Och senast när vi firade detta lilla, nu efterlämnade barn, i augusti för det fyllde år då, så var inte den föräldern med. Det skulle bli ett kalas till senare för barnet. Men istället bestämde sig föräldern för att chocka omgivningen absolut och inte finnas kvar alls varken för barnet eller någon annan.
Måtte vi slippa fler olyckor, sjukdomar och självmord nu. Kan inte livet rulla vidare lugnt och stilla för en gångs skull? Åtminstone ett litet tag så vi kan smälta detta som hände. Och jag kan omvärdera min syn på mig själv och hur mycket jag kan åstadkomma i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar