Med ålder kommer också en insikt i att ingenting behöver betyda så mycket. Sådant som upprörde bara för några år sedan faller undan och blir till stoft. Det låter märkligt för yngre människor, som har så mycket kvar att uppleva. Men det är likadant för alla människor som når hög ålder. Annars skulle det vara svårt att någonsin lämna det materiella inklusive kroppen.
Jag läser om nu igen Elisabeth Kübler Ross bok Livets hjul, som hon skrev på sin ålders höst. Den boken är nästan 30 år gammal och hon hade kring nio år kvar att leva då. Den handlar om döden och döendet och hur stilla det ofta är kring en döende människa och att denne kan se människor som ingen annan ser. Och hon upptäckte också genom en patient att människor som har dött och återupplivats fortfarande kunde ha kvar medvetandet och se vad som hände dem. Även när de var medvetslösa.
Hon var psykiater och en envis motvallskärring som intervjuade döende människor på sjukhuset där hon jobbade för de behövde tala om och älta vad som väntade dem. Alla brukade istället förneka att de var döende, både läkare och anhöriga. Och hon blev avskydd för att hon inte följde det gängse sättet att förneka döden. Men döende människor vet ändå. Som den 17-åring som var döende i cancer på sjukhuset och var så arg över att ingen kunde säga sanningen till henne.
Men som sagt ingenting är så allvarligt varken i livet eller döendet att det inte går att prata om det och sedan dess har en del hänt i vården. Jag minns det sista samtalet läkaren på Nacka sjukhus hade med min sambo. Då hon erkände att hans cancer hade spritt sig och att det nog var väldigt allvarligt. Han förstod och fick tårar i ögonen då. Men ville ha en sista strålbehandling mot tumören i ryggen, som hade förlamat honom delvis. Han fick det, men överlevde inte den behandlingen. Strax är det tio år sedan han dog den 5 december. Han är med mig nästan alltid i drömmarna på natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar