Ilon Wikland som bor i Nacka och som fyller 95 år nu har ritat till Astrid Lindgrens böcker. Det är en drömvärld som hon har framställt så att barn och vuxna mår bra. Men tyvärr så har inte denna idylliska värld funnits i hela Sverige. Bara inom vissa människor som var mer helgjutna.
Men Astrid Lindgren hade förmågan att låta oss vila en stund i hennes värld och Ilon Wikland illustrerade den så vackert. Hon föddes i Estland och det är en märkvärdig förmåga hon har haft, att bortse från det fula och onda i världen och istället göra om den till något fint och ganska underbart.
Jag vet att jag själv inte såg verkligheten omkring mig när jag växte upp i Björkhagen, för den var inte så trevlig eller vacker. Men min inre värld var det. Därför blev jag också chockad när jag blev överfallen på väg hem från skolan dels av en pedofil och senare också av ett pojkgäng. Men jag grät en stund båda gångerna och gick sedan hem och omtalade aldrig för någon vad som hade hänt. Jag ville inte belasta min mamma med det.
Det var först som vuxen jag kunde ta in och se omgivningarna och då kunde jag också avbilda dem i konstens värld. För det är som man brukar säga: man ser inte med ögonen utan med hjärnan eller med medvetandet. Så långt man är medveten och det är ju knappast någon som barn.
Numera ser jag allt i stort sett som det är. Det är den förmåga man kan behålla som vuxen och äldre. Och Lars Lerins TV-program om de dementa är väldigt fint, men ibland tror jag att de stänger ute verkligheten, för den är för svår att ta in. Ungefär som att det har börjat susa i mina öron för snart så orkar jag inte höra allt. Och kommer att bli dövare.
Tack och lov har jag orkat att ta mig igenom de trauma jag har råkat ut för. Som att hitta min mamma död när jag var 22 år, att förlora min sambo till cancern när han var 57 år gammal och att hitta min kära plastpappa död på Danvikens äldreboende i Nacka när jag skulle hälsa på där. Ingen hade berättat för mig att han hade dött under natten. Utan jag gick glad i hågen in på hans rum och där låg han död.
Att jag har kunnat ta mig förbi dessa trauma beror delvis på min kära farfars syster Ina, som gav mig något att stå på rent andligt eftersom hon var prästdotter och omväld av denna handfasta kristendom, där hon alltid kunde bottna. Hon var en fin kvinna som min dåvarande sambo sade när vi hade besökt henne. Jo hon var sjuksköterska och levde i en omhändertagande värld.
Det är denna värld som nu har sprängts i bitar. Rickard Andersson i Örebro heter han som absolut visade oss att Sverige är inte så som Astrid Lindgren eller andra sagoberättare har omtalat för oss. Denna värld har inpräntats i människors huvuden av politiker och andra i samhället. Men de har vägrat länge nu att se verkligheten som den är. I stora delar av Sverige.
Naturligtvis måste vi försöka att gå vidare i den verklighet som har uppenbarats för oss. För det är som om Uppenbarelsebokens otäcka världar nu har slagit sig ned här på jorden. Och vi har låtit det ske.
Men tillräckligt många människor har förmågan att gå vidare. För det gör vi alltid. Precis som jag gjorde som barn, när jag bara ville gå vidare med mitt liv, och inte omtalade för någon det hemska som hade hänt mig. Jag grävde ned detta tills jag var vuxen och hade förmågan att omtala det igen. För det är viktigt att prata om saker och det låter förskräckligt att Rickard Andersson i Örebro slutade att prata och drog sig inom sig själv.
Själv har jag fått hjälp av alla människor som jag har mött i mitt liv, som vi ju får här på jorden, om vi har förmåga att ta till oss detta. Både på gott och ont. Det var därför jag lät kommentarer vara offentliga på min facebook i går, för att se hur de föll sig. För det finns så många människor som bara öser ur sig dumheter utan att tänka eller begrunda vad de gör. Och så blev det också. I dag har jag tagit bort de flesta elaka eller onödiga utgjutelserna och låter bara mina vänner kommentera på detta inlägg. De är enbart 40 stycken på facebook. Det räcker för mig.
Vid min ålder har man i bästa fall genomskådat det mesta här i världen, men går inte under för det. Många av mina tidigare vänner och arbetskamrater har redan gått vidare till den andra sidan. Så är det i min ålder. Men nu måste vi alla samla ihop oss och ta oss vidare i den värld som vi kanske inte insåg fanns, som det behövdes en massmördare för att på riktigt uppenbara för oss som samhälle.
Ilon Wiklands underbara värld när hon illustrerade Astrid Lindgrens sagor. Det är vår eller i början av sommaren för kastanjerna blommar. Och husen är så lustiga så det skulle inte gå att bo i dem i verkligheten, men vi älskar det naivistiska sättet att framställda världen. Och vi behöver försjunka också i sådana bilder och sagovärldar för att ta oss förbi trauman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar