Här nedan står jag på bilden på Kurfürstendamm den 29 juli 1967. Det är min dåvarande sambo och pojkvän Wolfgang som har tagit bilden. Jag är 21 år och min mamma har ett år kvar att leva men det vet jag naturligtvis inte. Wolfgang lever fortfarande i dag 2015, men inte de två andra män jag har levt tillsammans med i långa förhållanden. Wolfgang och jag fick en son tillsammans André, som nu är 47 år gammal, som då när bilden togs, var tre månader gammal. Ser ni stoltheten hos denna unga mamma? Jag visste mitt värde och det gör jag nu också. Jag har alltid vetat det. Hur vet jag inte.
Bild: Privat Ann Helena Rudberg |
Titta nu på den här bilden nedan till vänster. Den är tagen jag när jag var drygt två år gammal och hade blivit utsatt för mitt livs värsta trauma. Jag blev bortlämnad för att min bror föddes och min mamma fick astma och måste ligga på sjukhus. Snälla gammelmoster Anna i Bromma tog hand om mig, men det var min pappa som lämnade mig där. Jag grät mig till sömns stående vid deras kökssoffa. Ingen av mina föräldrar fanns där och jag var otröstlig. Det syns på bilden vilken chock och vilken skräck jag gick igenom. Hur förtryckt jag var. Och rädd. Hur kan ett barn resa sig från sådant? Jo det går genom att gå igenom mycket livet igenom. Till slut kommer man fram till glädjen. Den som finns inneboende hos alla människor. Den som inte är beroende av andra utan som alltid finns. Oföränderligt stor. Bilden på tvååringen har blivit förstörd under de år som har gått genom många flyttar. Men det plågade uttrycket i barnets ögon finns där. Och det spända uttrycket över munnen.
Bild: Privat Ann Helena Rudberg |
Foto: Olle Blomkvist |
4.1.2015
Här kan ni annars läsa om hur det formlösa söker sitt uttryck genom oss människor, som kan forma och skapa världen. Det handlar om ditt inre syfte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar