Här står jag

UPPDATERAT
Här nedan står jag på bilden på Kurfürstendamm den 29 juli 1967. Det är min dåvarande sambo och pojkvän Wolfgang som har tagit bilden. Jag är 21 år och min mamma har ett år kvar att leva men det vet jag naturligtvis inte. Wolfgang lever fortfarande i dag 2015, men inte de två andra män jag har levt tillsammans med i långa förhållanden. Wolfgang och jag fick en son tillsammans André, som nu är 47 år gammal, som då när bilden togs, var tre månader gammal. Ser ni stoltheten hos denna unga mamma? Jag visste mitt värde och det gör jag nu också. Jag har alltid vetat det. Hur vet jag inte.

Bild: Privat Ann Helena Rudberg

Titta nu på den här bilden nedan till vänster. Den är tagen jag när jag var drygt två år gammal och hade blivit utsatt för mitt livs värsta trauma. Jag blev bortlämnad för att min bror föddes och min mamma fick astma och måste ligga på sjukhus. Snälla gammelmoster Anna i Bromma tog hand om mig, men det var min pappa som lämnade mig där. Jag grät mig till sömns stående vid deras kökssoffa. Ingen av mina föräldrar fanns där och jag var otröstlig. Det syns på bilden vilken chock och vilken skräck jag gick igenom. Hur förtryckt jag var. Och rädd. Hur kan ett barn resa sig från sådant? Jo det går genom att gå igenom mycket livet igenom. Till slut kommer man fram till glädjen. Den som finns inneboende hos alla människor. Den som inte är beroende av andra utan som alltid finns. Oföränderligt stor. Bilden på tvååringen har blivit förstörd under de år som har gått genom många flyttar. Men det plågade uttrycket i barnets ögon finns där. Och det spända uttrycket över munnen.

Bild: Privat Ann Helena Rudberg

Foto: Olle Blomkvist

Se till slut på bilden  till höger som min sambo Olle Blomkvist tog den 21  september förra året. Ser ni hur avslappnad den är. Ser ni hur ett ansikte i vila ser ut. När någon har klarat av det som livet höll fram. Olle och jag gjorde det, klarade det under de trettio år vi levde tillsammans. Det som var vår uppgift. Hur ska jag förklara det för er? Det handlar naturligtvis om kärlek, men också om nåd. Att få tillgång till detta varje dag av livet. Att veta att allt är gott och bra i världen vad som än händer. Olles bror sade till mig att jag ser så ung ut. Jo det gör jag trots mina 69 år. Vet ni varför? För att det som syns är själen. Det som kommer inifrån. Nästa torsdag ska jag närvara på begravningen av min livskamrat Olle Blomkvist. Det blir en borgerlig begravning, för ingen Gud behöver bestämma över oss. Det är vi människor som har den makten här på jorden. Fast vi inte är allsmäktiga så är det vi, som bestämmer hur vi ska förhålla oss till vad som händer. Det kan inte Gud göra. Vi måste göra honom den gudstjänsten att visa hur man kan göra. Vi är de som måste visa fram hur denna jord ska förvaltas. Men om man är mycket stark, som mänskligheten är, måste man också vara mycket snäll, som Astrid Lindgren sade.
4.1.2015
Här kan ni annars läsa om hur det formlösa söker sitt uttryck genom oss människor, som kan forma och skapa världen. Det handlar om ditt inre syfte.