När min mamma dog och jag ville sluta på mitt sommarjobb för att ta hand om allt kaos, så sade min chef att det är bättre att dö så där än att bli gammal och sjuk. Jag orkade inte säga att mamma var 43 år och hade en ettåring att ta hand om. Världarna krockade för mycket. Jag tänker på det när Anna Järvinen nu upptar morgonprogrammet på SVT och har skrivit en bok om sin demenssjuka mamma. Nog hade jag hellre haft min mamma kvar och sjuk än bortgången så tidigt. Men Anna Järvinen längtar efter en mamma som aldrig riktigt har funnits. Min mamma fanns ända tills hon dog.
Jag har sett Lars Lerins program om demenssjuka i Karlstad där en del inte kommer ihåg ens vad som hände när de är ute på Vänern på en båtutflykt och en av dem säger jo det är roligt att vara ute på sjön. Då har de kommit iland. Men hon minns inte båtfärden. Hon lever totalt i nuet.
Och så är det han som fick hjärnblödning som 45-åring och som kämpade sig tillbaka, men som nu blir gråtmild så lätt. Han var läkare och har haft familjen omkring sig, som har stöttat och hjälpt till. Varför måste människor gå igenom så mycket? Har de bestämt det från början som en del säger. De har valt sina liv innan de kom hit. Är det möjligt?
Det är åtta äldre som Lars Lerin följer och det är fint och känsligt gjort. De här människorna har så mycket kärlek omkring sig och det de minns är också allt kärleksfullt de har varit med om för Lars Lerin lockar fram det hos dem. Genom att de målar och får berätta. Personligen är jag inte dement och verkar inte bli det heller. Utom att jag ibland får söka efter ord, men så har det alltid varit. I stort sett.
Så många dör också unga. Det är helt obegripligt för oss eftersom stora kollektiv som råkar ut för olyckor och död inte går att greppa. Så alla rapporter om döda i vanliga krig eller när gangstrar skjuter varandra går spårlöst förbi till slut. För hur ska vi orka ta in att tusentals dör varje dag på jorden? Så är det alltid.
Är det en mening med att bli gammal? Jovisst är det så. Särskilt när man som jag skriver på en blogg så att det går att berätta hur det var och hur det är. Det kommer att leva kvar. Mina ord. Där finns min drivkraft. Får jag inte skriva så mår jag dåligt. Så jag har väl haft tur som bor i ett land där man får det. Eller bestämde det från början. Beror på hur man ser det.
Annars tycker jag vi får veta för mycket vad som händer i världen. Visserligen sorterar journalister, men informationen är tusenfalt gånger större än den var när jag var yngre. Och så är det alla sociala konton också. Jag har för länge sedan slutat följa de flesta. Eller ens börjat. Som vanligt måste de ha något med min verklighet att göra. Den jordfasta alldeles nära verklighet där jag lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar