Susanna Birgersson, 48 år, skriver om att dö och dö hela tiden i livet. Från barndomen och genom medelåldern. Längre än så har hon inte kommit, men uppenbarligen är hon rädd för att bli äldre och inte hänga med längre. Inte vara attraktiv. Vad är det med kvinnor numera? Varför måste de se ut som 20-åringar hela tiden. Min mamma tyckte att gamla människor med sina rynkor var vackra. Men numera är alla åldringar satta på undantag. De ska ju ändå dö. Susanna Birgersson skriver avundsjukt om Kate Winslet, som inte har gjort något åt ansiktet. Hon har fått sitt utseende till skänks. Men Kate Winslet är 50 år. Herregud. Många kvinnor lever ändå till 80 år, som jag har gjort.
Men det är sant att människor dör till slut för alltid. Senast i dag upptäckte jag att en jobbarkompis på DN hade dött. Förra året. Jag har inte kontakt med alla jag har känt för då skulle jag behöva gå på begravningar hela tiden. Det är för trist att behöva göra så.
Själv har jag inte så mycket rynkor för jag har ärvt gener och en hud som inte rynkar sig särskilt mycket. I ansiktet. Men titta på mina händer så ser ni något gammalt. Jag får smörja in mig där när jag har diskat för jag är känslig för uttorkning. Och det kliar ofta på resten av kroppen. Eller sticker till som om jag hade blivit stucken av ett bi. Men vem bryr sig.
Jag känner min kropp rätt bra och har inte på länge gått till läkare. Senast när jag jag var hos tandläkare så gjorde de ingenting åt att jag hade hål i en tand. Numera ska inte alla hål lagas utan tas om hand ändå. Eftersom det var en rotfyllning så får det var så. Jag hade ju inte ont.
Det är inte så att vi dör hela tiden. Utan tvärtom så lever vi bra om vi tar hand om oss. Den jobbarkompis som dog vid 78 års ålder levde livets glada dagar och det var hans beslut. Vi har alla olika gener och olika livsstil. Själv har jag slutat att äta så mycket och dricker heller inte alkohol. Tål inte rött kött särskilt bra. Men jag vet hur jag ska göra för att må bra. Kroppen har lärt mig.
Susanna Birgersson har skrivit en uppfostrande ledartext och slutar med att vi måste acceptera de små dödarna. Vilken trist syn på livet. Genom livet går vi igenom olika ting. Både glädje och sorg är vår arvedel. Men glädjen kan övervinna allt ändå. Och att kroppen förändras är okej. Många människor har beskrivit sina nära-döden-upplevelser som att när de såg kroppen så var det som ett gammal utslitet plagg, som de inte behövde längre. De fanns kvar ändå som de andliga väsen vi också är. Och kunde bege sig till ljuset.
"Din klara sol går åter upp". Så sjöng vi på morgnarna i småskolan när fröken spelade på orgeln i klassrummet. Lite disigt i dag, men var och en av oss kan vara en sol rent själsligt. Det är mer livets mening än att bli rik, skaffa miljoner och operera kroppen för att se ut som om vi aldrig åldras.
