Sverige lever kvar i den koloniala världen

Jag hade i början av 1900-talet missionerande släktingar, som berättade historier om hur det var i Afrika, om hur en leopard kunde hoppa in i en tebjudning och ut igen utan att skada någon, en chockerande historia från det exotiska Afrika. Det var en släktens egen vandringshistoria för att visa hur annorlunda världen kunde te sig. Och hur utvecklade vi var här i Sverige, som genom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen kunde skicka missionärer till Afrika för att lyfta denna befolkning till de höjder vi andra hade uppnått, inte minst genom tron på Jesus Kristus. Min farfars mor var inblandad genom att ge friskostiga bidrag till denna inomkyrkliga verksamhet, som är i full blom även i denna dag. Hon hade till och med fått ett leopardskinn komplett med uppstoppat huvud och denna prydnad gick i arv till hennes dotter. Skinnet fanns på min gammelfasters golv i Östermalmsvåningen på 50-talet och där brukade jag som liten vila en stund efter maten hemma hos henne. Med leopardhuvudet som huvudkudde. Detta utspelade sig i förra århundradet och man kan alltid ursäkta dessa människor, mina släktingar, med att de var omedvetna och verkligen trodde att de gjorde gott. Det var också mer sant då än det är i år. 

Fortfarande är Evangeliska Fosterlandsstiftelsen år 2016 involverad i missionsarbete i Etiopien, Eritrea, Tanzania, Malawi och Indien. Och detta speglar vår syn på de som inte är vita människor: de ska lyftas till vår nivå. De klarar sig inte själva. De är mindre utvecklade än oss och vi måste ta emot dem också här i landet och säger de att de är barn så är det sant. Ingen med kristen kulturell bakgrund har insett att det inte är möjligt längre att i alla lägen betrakta dem som barn och se dem som några som ska räddas från sig själva och istället göras om till Guds barn och leva som vi gör. Synen på Afrika och Indien är att dessa människor inte kan utvecklas om de inte får hjälp av oss vita och särskilt då av de som tror på Gud.

Vårt samhälle håller på att gå sönder för att vi inte kan se hur det står till med våra inre föreställningar om världen och att vi behöver granska vad vi håller på med. Sverige är fullt av människor och då särskilt kvinnor, som tycker precis som mina nu döda släktingar tyckte då på 1900-talet: vi måste hjälpa dessa människor. Vi måste ge dem allmosor och tycka synd om dem i evigheters evighet. På så vis behåller vi vår egen förträfflighet och kan befinna oss högt ovanför dessa mera lågt stående varelser, som har det så svårt i sin egen naturliga miljö. Den här omedvetna synen på afrikaner och också indier är den vite mannens och kvinnans egen kulturella inbillningssjuka. 

När Afrika och Mellanöstern för fem år sedan började sin egen befrielsekamp för att bli av med diktatorer så tyckte jag att det var bra. Äntligen skulle Afrika och Mellanöstern lösa sina egna problem och göra det på sitt sätt. Det spelade ingen roll om det blev krig och oroligheter mellan olika grupper. Denna utveckling hade också Europa gått igenom, men då i förra århundradet med två världskrig som följde som ett brev på posten, när de kulturella motsättningarna mellan grupper utvecklade sig här. Först så jublade västvärlden över vad som hände i Afrika och Mellanöstern sedan fick alla stora skälvan och ville återgå till att betrakta de som bodde där som utsatta infödingar, som Europa måste ta hand om. Om igen.

Det var inte en återgång till 30-talet vilket vänstern fortfarande tror i Sverige. De ser spöken från förra århundradet uppstiga ur dunklet igen och tror på nya världskrig. Utan det var något helt nytt som höll på att ske med världen, en nödvändig omdaning, ett medvetandehöjande, som inte kunde ta plats utan offer. Så har världen alltid fungerat, att människor har dött i sin strävan efter att få det bättre och annorlunda. Men nu när vi kunde se allt detta i realtid så skulle det inte få hända. Sverige öppnade sina gränser på vid gavel och mina släktingars syn (läs kvinnornas) från förra århundradet hade nu slagit igenom så stort att vi greps av högmod och trodde att vi var bäst i världen. Och att vi var osårbara i vår egen välfärd. Det gick att linda in resten av världen i vårt underbara system här i Sverige, för vi hade så gott om plats, både i våra hjärtan och rent rumsligt i våra skogar. 

Naturligtvis tog det en ände med förskräckelse, som det alltid gör när människors inre föreställningar får ta över den reella verkligheten och de inte stämmer överens. Och nu har vi blivit till åtlöje i resten av världen för att vi tror att yngre män är barn och att dessa måste tas om hand av unga kvinnor, som inte har något skydd mot dem. För inte är de farliga inte. Och de nyanländas kvinnosyn anses vara likadan som hos de män, som har uppfostrats här i sekler av kvinnor, som har strävat efter jämlikhet. Vi har fått kämpa för denna jämlikhet och anses alltid kunna ta hand om både oss själva och familj plus hela världen, som vill hit. Vårt fantastiska system klarar detta. Svenska kvinnor jobbar mest i Europa, vilket är ett faktum som alltid undanhålls. Hur har Europa råd att inte låta alla kvinnor jobba? Det beskrivs istället som att vi i Sverige är mest jämställda av alla länder. För vi jobbar lika mycket som männen.

Men nu har vi fått en invandring där ingen jobbar. Varken män eller kvinnor och de undertryckta (som vi ser dem) afrikanerna eller araberna är inte dummare än att de vet att de kan komma hit och få allt serverat på silverfat. Det spelar ingen roll om de bli avvisade. De kan bo kvar i asylboendena och få pengar ändå. Eller gå under jorden och få hjälp att söka asyl igen. Och 24 000 utvisningsfall finns hos polisen, men hur ska vi kunna utvisa dem? I dag har vi nåtts av nyheten att Tyskland stramar åt sina asylregler en gång till, precis som de gjorde i höstas före Sverige. Nu ska inte längre anhöriga få komma fritt förrän efter två år och Marocko, Tunisien och Algeriet ska anses som säkra länder, vilket betyder att ekonomiska flyktingar därifrån inte längre är välkomna till Tyskland. Vi får väl se Tyskland som vårt räddande land eftersom de inte längre släpper igenom flyktingar, som vill till Sverige. Vi lever således inte på 30-talet utan i en ny tid där det handlar om att skapa balans och jämvikt i världen och att inse att vi håller på att förstöra den välfärd vi har skapat här för vår befolkning. Och The Telegraph i England skriver i dag om att Sverige är det perfekta exemplet på hur man inte ska handskas med migrationen. 

En symbolisk bild av Sveriges framtid.
Det är bråttom att göra ännu en helomvändning.
Ännu finns tid att rädda bygget.
Men det kommer att kosta.