Föräldrarna slogs säger hon. Det var alkoholen det handlade om och det kunde pågå i veckor. Hon lärde sig att hålla tyst. Familjen skulle skyddas. Hennes bröder blev grova missbrukare och hennes eget liv "struligt", som hon kallar det. Hon var 18 år när hon fick sitt första barn och 20 när hon fick sitt andra. Hon gjorde som sin mamma och första pappan till barnet var från Chile och den andre rom och polack. Hon drack också och utsatte sina barn för detsamma som hon hade blivit utsatt för.
Nu är hon gift med Ali från Iran och när de satt i Las Vegas och skulle gifta sig förra året ringde telefonen. De hade precis landat och hon ville inte att Ali skulle svara, men till slut gör han det. Hennes båda barn Robin och Alejandro har blivit skjutna. Robin är död och Alejandro svårt skadad. Hon tror det är ett skämt först. När hon till slut kommer till sjukhuset är Alejandro nyopererad och vaken. Sedan somnar han och ligger i koma i fem veckor. "Nu när du är här kan jag somna in", sade hennes son till henne.
Hon är 41 år och hennes nye man Ali är ordningsvakt och han varken dricker eller röker. Han är feminist säger hon. Så hennes kärleksliv har ett lyckligt slut. Hon har fyra barn och en bonusson. Hon tar nu hand om sin son Alejandro, som blev förlamad från midjan och nedåt. Hon gillar inte Expressen som skrev att hennes son blev mördad i ett maffiakrig. Hennes barn var aldrig gängkriminella, säger hon. Hennes Robin var 15 år och Expressen ville bara sälja lösnummer.
Hon själv har kämpat och bråkat, föreläst och tjatat på politiker. Människor måste vakna säger hon. Hennes barns mördare har gått fri. Han var maskerad. Det finns ingenting för polisen att gå på. Hennes son minns allt som hände, men det finns inget namn på mördaren. Carolina och sonen föreläser tillsammans. De har försökt att vända allt till kärlek istället för bitterhet och hat.
Jag känner igen allt hon berättar om förorten för jag är själv uppväxt i en förort. Men på den tiden fanns det knappast skjutvapen, men någon experimenterade och sprängde sig i sin lägenhet och på bottenvåningen i mitt hus bodde alkoholistfamiljen, något barn drunknade och själv blev jag överfallen en gång av en pedofil och en annang gång av ett killgäng på väg hem från skolan. Jag slogs och kom undan. Berättade det aldrig för någon. Jag ville skydda min mamma. Hon hade nog ändå.
Det är så självklart att när man placerar människor i något nytt och okänt så går det illa. Särskilt med en historia av våld och elände. Det har inte blivit bättre i Sverige utan sämre. Vi går på knäna för att vi har tagit hit så många som mår dåligt och inte blir det bättre för att de växer upp med föräldrar som knappt kan språket. Artiklarna i dag i DN vill bevisa att det inte bara är invandrare eller gängkriminella som drabbas. Men Carolina Sinisalo är ett exempel på att det måste gå långt innan mönstret bryts. Det som drabbade henne som barn och det som nu har drabbat hennes egna barn. Och hon är själv en invandrare. Hon kom hit som fyraåring.
Själv har jag flyttat från förorten och försökt få ihop de goda bitarna i mitt liv. Min pappa kom från en släkt som hade rika och andligt högstående människor i släkten. Min mamma var torparflicka från Kärrbo utanför Västerås. Båda var de inkapslade i det svenska folkkollektivet, som länge hade försökt att hålla sig utanför våld och krig. Själv har jag betonat de goda generna så gott det har varit möjligt och flyttat ut till landet i skärgården. Här är det ännu inte någon förort fast den kryper närmare tillsammans med den totala respeklösheten för naturen samt det omgivande havet. Exploateringen fortgår i full skala i kommunen.
Som människor lever vi fortfarande som om det vore 1800-talet och allt som är större och mer är bättre. Fler människor, större hus, dyrare bilar och mer pengar på banken. Våra politiker är likadana och kan inte hejda den framtid där Sverige går mot att bli alltmer lika de länder som de nyaste invånarna kommer ifrån. Där människor ingår i klaner och knappast ens är egna individer utan måste leva kollektivt och våldsamt. Och ett kollektiv är aldrig bättre än den sämsta personen, som ingår i det. Det största manliga egot bestämmer. För den kvinnliga principen har undertryckts i så många tusen år. Både hos män och kvinnor.
Carolina Sinisalo har lidit så mycket att hon nu på riktigt försöker att ändra sitt ärvda mönster. Hon är nykter alkoholist. Hennes mamma är också nykter alkoholist. Numera. Men mamman Carolina kunde inte rädda sina barn från det dödliga våldet som fanns där helt plötsligt. Om inte Alejandro och Robin hade stått utanför porten och rökt hade det aldrig hänt. Så framställs det i DN i dag. De fick inte röka på balkongen för mammas nya man ville inte ha röklukt i lägenheten.
Här är Expressens mer nakna berättelse om samma sak från förra hösten.
 |
| Faksimil från DN. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar