Vår tid är nu

Den här dramaserien Vår tid är nu handlar inte om det Sverige där jag växte upp. Det är om restaurangbranschen, ett smalt utsnitt ur något som knappt fanns i min värld, när jag var liten. Vi var familjer som äntligen fick någonstans att bo i förorten Björkhagen 1948 efter ett par år utan egen bostad då efter kriget. På Söder där en familj bodde innan de flyttade till Björkhagen hade de haft omoderna lägenheter och utedass på gården. Min familj flyttade runt och hyrde i andra hand. Lika ont om bostäder nu som då. Min mamma var från en torparfamilj utan några som helst egendomar. De arrenderade torpet av godsägarfamiljen, som fortfarande äger det. 

Det var väldigt fattigt i Sverige både på 40-50-talen. Ingen hade så mycket mer än någon annan. Min pappa kom från en högborgerlig familj, men egendomarna hade försvunnit på 30-talet och senare. Han fick ta hand om sin mamma för det fanns inga pensioner. Och hon hade varit hemmafru. Hennes man läkaren skilde sig från henne och hon blev fattig. Mannen tog hand om hennes ärvda pengar. Sverige blev mer platt förutom för de allra rikaste i adeln, som var precis som de kan vara ännu i denna dag och är det i Dowton Abbey. Det känns som en vanlig såpa den här dramaserien om 40-talet och framåt inte som en skildring som gäller Sverige på ett djupare plan. Tyvärr.

Mina föräldrar föddes på 10-talet och 20-talet. Således för hundra år sedan och själv föddes jag i december 1945. Ett barn skapat av att det blev fred i Sverige och av att kriget gjorde att människor kunde umgås över klassgränserna. Min pappa var barnbarn till häradshövdingen i Västerås Max Schenström och min mamma var en fattig torparflicka, som fick börja jobba när hon var 15 år. Min pappa tog studenten när han var 20 år. När det blev fred den 8 maj 1945 var jag ett litet foster i min mammas mage. Mina föräldrar kanske skulle ha tyckt om att se denna serie, men de är sedan länge döda.