I de 60 områden som av polisen nyss klassades som särskilt utsatta och utsatta bor drygt en halv miljon människor. Enligt grundaren av The global village så jobbar 63 procent av männen och 53 procent av kvinnorna i dessa områden. Där bor 2,5 personer per hushåll medan i övriga Sverige bor 2,2 personer per hushåll. Där bor de i hyresrätter och de är 15 kvadrat mindre än i andra delar av Sverige. 77 procent av niondeklassarna har behörighet till gymnasiet medan det är 91 procent i andra områden.
Så där håller Ahmed Abdirahman på och radar upp fakta i en debattartikel i dag i Dagens Nyheter. Jag känner igen mig i det han skriver för jag är uppvuxen i ett sådant samhälle. En förort i Stockholm. Skillnaden var att vi var inflyttade från andra områden i Sverige och var infödda svenskar. Vi bodde fyra personer i en tvåa och mamma hyrde ut ett rum till en invandrare från Italien när hon hade skilt sig, för att få in pengar. Och så jobbade hon deltid på konditoriet i närheten. Människorna fick klara sig bäst det gick.
Men så ska det naturligtvis inte vara nu utan nu ska alla försörjas av de skattemedel som jag, min mamma och andra har skapat genom det senaste århundradet. Då på 60-talet var omsen några procent och skulle vara en tillfällig skatt. Då lönade det sig inte för gifta kvinnor att arbeta för de sambeskattades med mannen och familjen fick betala högre skatt. Ekonomiskt sett var vi fattiga, men vi jobbade hårt. Ibland var det mörkt hos grannarna för de hade inte råd med elräkningen.
Men för The global village är det viktigt att alla har samma nivå på standard som var och en i Sverige. För annars är det inte så märkligt att de blir kriminella. Att människor reagerar över hur de har det. Så var det inte i vår förort. Där jobbade alla för att få det bättre. På egen hand. Vi hade inte särskilt stora krav på våra politiker. Och när finansminister Gunnar Sträng köpte ett hus i Gamla stan i Stockholm tyckte vi det var rätt och lagom. Han hade ju jobbat sig till detta hus. Han började sin politiska propaganda genom att åka runt på cykel och han var uppvuxen i en statarbarack i Järfälla.
Ett land som Sverige har inte råd att importera människor som inte jobbar, men det gör vi. Skatterna måste betalas av alla, minsta barn faktiskt betalar moms i affären, för annars blir summorna för små. Och bidragen blir därefter. Vi kan inte bli en global by i Sverige, men sådan är inriktningen nu på politiken. Att alla som vill ska få komma hit. De utsatta områdena i Sverige är mer drabbade av kriminalitet än andra områden. Så blir det när de inte blir integrerade, menar debattören. Men varje människa har ett val.
Ahmed Abdirahman själv är ett utmärkt exempel på detta. Han kom från Somalia som 12-åring och lärde sig läsa och skriva här. Han jobbar vid Stockholms Handelskammare med integration. Abdirahman har tidigare arbetat vid amerikanska ambassaden i Stockholm och Interpeace, ett internationellt fredsbyggande organisation med säte i Genève, Schweiz. Genom en Courtney Ross Scholarship har han en kandidatexamen i internationella studier från Marymount Manhattan College, NY. Han har läst ledarskapsutbildningen Höj Rösten Politikerskola och Tandem Leadership. Abdirahman blev antagen i Northern Stars programme 2018.
12.6.2019
Personligen är jag förvånad över att det inte bor fler än 556 000 i dessa områden. Så mycket resurser och diskussioner som upptar landet om dessa områden och invånare. Om jag hade gissat skulle jag ha trott att det rörde sig om flera miljoner av de 10 miljoner som bebor Sverige. Men det är således dessa 556 000 som kostar kring 74 000 per person och år under sin livstid? Eller är det många fler? Vi vet inte mycket om vårt samhälle längre eftersom vi alltid bara får små bitar här och där. Ett pussel som inte går ihop.
 |
| Så här såg de utsatta områdena ut år 2017. I år har de blivit ett område mindre. Faksimil från Polisen. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar