Det är märkligt att ge ut en bok. Jo inte så många gör det fast det kommer så många böcker per år, kring 3 000 romaner i Sverige. Men när man som jag verkligen ger ut en bok, en roman, baserad på verkliga händelser, som det brukar stå i början på filmer. Då händer det saker jag inte hade räknat med. Drömmarna blir helt tokiga om nätterna. Helt upp och ned och märkliga. Men senast nu innan jag vaknade så drömde jag att jag höll på och samlade ihop till en ny bok, satte in papper i en pärm. Så då skärpte sig drömmarna och blev mer verkliga.
Men innan dess drömde jag sådant jag aldrig tidigare har drömt. Tror jag. Man kommer ju inte ihåg alla drömmar. Det har varit som om det pågick storstädning i det undermedvetna. Och det har det ju funnits anledning till eftersom jag har tagit allt medvetet material och förvandlat detta till en bok. Då är materialet också offentligt. Ute där i världen. Men annat blir ett märkligt nytt material, som att jag drömde att min mamma skulle byta golvet i köket här ute på huset, som jag inte längre äger. Hon som inte har levt i verkligheten sedan 1968.
Det jag alltid undrar är om det verkligen är så att vi hänger samman vi människor. Om vi verkligen gör det så borde väl mina ord också nå fram någon gång även till galningarna som tror på Allah och att han är dödsguden. Denna missuppfattning har funnits förr i tiden också. När människor slet hjärtan ur andra för att behaga gudarna. Så gjorde mayaindianerna för de trodde att gudarna behövde blod.
Människor har varit förvirrade i alla tider på så sätt att de har försökt lista ut vad gudarna behöver. Vi har till och med en gudapunkt i hjärnan som kan sättas igång, har jag läst, genom diverse påverkan. Och det finns väl knappast någon människa som inte har en föreställning om något högre väsen än henne själv. Problemet är bara att skilja ut sig själv från dessa föreställningar. Och inte tro att när människor dödas så är det gudarnas vilja.
Sedan tänker jag att det kanske pågår storstädning också i människors kollektiva undermedvetna. Det verkar ju behövas eftersom mänskligheten uppför sig ungefär som den har gjort i alla tider. Ingenting har hänt med mänskligheten på många tusen år. Allt finns kvar där och händelser upprepar sig. Både det goda och det onda. Som om det inte finns någon utveckling.
Det enda som verkar hända är att människors hjärnor används till att utveckla teknik, så att det går att ta död på avstånd och att klantskallar också dödar sin egen befolkning när de misslyckas med att använda missiler. Men numera är det också så att när jag läser om mordoffer så vet jag inte om det är i Sverige eller någon annanstans. Så många mord. Varför finns då dessa galningar? Är jorden ett sådant ställe så att liv och död behöver finnas bredvid varandra för att vi ska inse något? Har det onda en uppgift på så vis?
Det behövs verkligen kontraster för att vi ska begripa så mycket vet jag och själarnas utveckling pågår ända tills döden infinner sig. Därför är jag emot dödshjälp. Eller är det också fel inställning? För numera kan läkarna nästan vara som gudar och reparera kroppen långt bortom den tidpunkt, där döden skulle ha infunnit sig. Och plågades då Lasse Berghagen i onödan genom den operation, som tydligen ändå till sist tog livet av honom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar