Det är katastrof sägs det när denna närakut mitt i Stockholm vid Hötorget ska läggas ned för sjukvården måste spara. Dock finns det en sådan närakut på Södermalm några kilometer bort och dessutom en i Solna plus sjukhusens akuter då, så bristen blir inte så våldsam. Personligen har jag lärt mig nu att hålla mig frisk och rätt sund och inte gå till varken vårdcentral eller något annat. Det behövs inte utan bara om jag skulle bryta armar och ben eller något sådant. Men jag går alltid med stavar på promenader, så att jag ska kunna hålla mig på benen. Och en närakut finns i Nacka om oturen skulle vara framme. Bara två mil bort.
Hur kunde människor överleva förr i tiden? Ja de tog hand om sig själva eller hade en lokal läkare eller också dog de faktiskt. För det fanns inte så mycket läkemedel och olika slags operationer, som det gör nu. Och människor anlitade inte sjukvården i samma utsträckning. Nu ska vi kolla alla värden minst en gång om året. För vi kan inte själva avgöra om vi är friska. Människor har alltid lidit för de har slitit ut sina kroppar mer än vad vi eventuellt gör nu. Jag tänker på min mormor som födde tio barn och som hade astma och dog när min mamma var tio år. Mormor blev 55 år.
Numera ska alla vara friska genom sjukvård tills de blir hundra år. Men 40-talisterna dör undan de också. Senast var det vännen Olle Wästberg som var ett halvår äldre än jag själv. Han blev 78 år, men han var i farten för bara tre veckor sedan och försvarade Medeltidsmuseet i Stockholm. De så förtalade 40-talisterna består nu av kring 9 procent av befolkningen och dör undan. Den största generationen nu är de unga födda efter 2010. Men dem vågar Magdalena Andersson inte ge sig på som hon har gjort med 40-talisterna.
Att sjukvården har fallerat beror också på att alla som kommer hit ska få sjukvård. Det värsta fallet jag känner till var en utifrån kommande illegal patient som när han var färdigbehandlad kostade några miljoner till för han måste ju få en plats någonstans. Och så har vi alla skottlossningar, där skadorna kostar miljoner att behandla akut.
Så finns alla cancerfall där min älskling också ingick då när han fick denna sjukdom och var tvungen att anlita vården ett par år innan han gick bort. Han blev 57 år. Något jag har skrivit om i min senaste bok Innan glädjen infinner sig. Kring 75 000 människor får cancer per år och det är ett ökande antal.
Läkarna är fortfarande de som anses veta allt och ska ta hand om oss människor, men det stämmer inte riktigt har jag upptäckt. För de kan inte säga mer än de själva vet till patienterna. Jag vet numera mer om min kropp än vad de gör och måste sitta och upprepa hur jag mår och vad jag söker för och vad jag behöver för att bli frisk. Som när jag fick borrelia för ett antal år sedan så visade jag upp mitt fina runda röda märke på baksidan av ett ben och sade att jag har borrelia och behöver antibiotika.
Jo vi lever så länge vi behöver kan jag tänka och jag har lovat mig själv att bli äldre än både min mamma Harriet och mormor Alma som dog unga. Jag är nu mycket äldre än vad de båda blev. Kanske kan jag bli minst lika gammal som min pappa Ingvar eller min andra pappa Tore. De blev 87 respektive 89 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar