Häromdagen tänkte jag skriva om denna film Drömmarnas fält, som är alldeles galen, men ganska bra berättad så att man som åskådare går med på att gamla döda baseballspelare kommer ut från ett majsfält för att spela på den plan som har gjorts i ordning för dem. Filmen kom 1989.
Jag skrev ett långt inlägg, men sedan på natten drömde jag att jag befann mig i Stockholm och att Mälaren forsade våldsamt och att en tall brann så det sprakade så jag ville åka hem, och där var andra människor med mig, men inte särskilt tydliga. Sedan slutade drömmen. På morgonen när jag vaknade så slängde jag det skrivna och publicerade det inte. Det kändes fel.
När jag såg filmen Drömmarnas fält nu upplevde jag att jag hade gått varvet runt sedan 1987 och hela tiden varit arg på Mauritz Edström, som då 59 år gammal inte tyckte han skulle leva längre, så han söp sig full på en flaska konjak och gick ut i sjön och dränkte sig. Så hade Vilhelm Moberg gjort tidigare också år 1973. Det omtalades då. Men på DN sades inte ett knyst offentligt om vad Mauritz Edström hade gjort.
Det ville nog inte Mauritz Edströms familj, för när jag sent omsider skrev om det i min blogg, så hörde en släkting till honom av sig och jag begrep att de fortfarande inte hade bearbetat detta svåra som ett självmord är. För min egen del är jag inte rädd för döden, men jag tänker leva livet tills det tar slut här på jorden. Min egna övertygelse är att det sedan fortsätter efter hur öppna vi är. Om vi tror att vi kommer att mötas av ingenting, ett svart mörker så får vi det. Eller om vi tror att vi har levt gott och bra så att änglarna kommer att sjunga vårt lov i himlen så får vi detta också.
Det har en gammal nunna Margaret Anna berättat för Paddy McMahon. Hon har beskrivit hur det är på andra sidan. Ja som död då, men hon kunde förmedla detta till Paddy McMahon, som skrev boken Det finns inga farväl. Han är också död nu. Han dog 2019 och jag hoppas att han träffade sin son, för sonen dog före sin far. Sonen trodde just inte på något liv efter detta, men fadern kunde förbereda sin son på vad han kunde möta och att han själv skulle kunna uppfatta sonens budskap från andra sidan. Och det gjorde Paddy McMahon också. Han beskriver det i sin bok.
Jag har en gammal jobbarkompis som är nästan urgammal och som är rädd för att dö. Jag har försökt att säga något om min egen övertygelse till honom, men det går inte. Han är låst i sina föreställningar om att döden är något hemskt. Han måste lämna så mycket här på jorden tycker han. Han ligger nu utslagen i lunginflammation och vet knappt vilket år det är. Jag vet att han inte trodde att han skulle bli 95 år och nu är han på väg mot det ändå. Fyller det i sommar. Men han tror inte att han kommer dit. Så kan det mycket väl bli. Och ingenting kan jag göra för att ge honom samma förtröstan, som jag själv har fått genom alla böcker och berättelser som människor har omtalat. Så svårt att nå fram ibland.
Det är synd om människorna som Strindberg sade. Och det är som vanligt svåra tider vi lever i. Men den förtröstan som finns i Drömmarnas fält omfattas inte av så många. Först är det bara familjen som ser spelarna där ute på fältet. Familjen har så lite pengar att banken ska utmäta deras hus. Men den lilla dottern i familjen säger att de ska inte bli av med huset, för människorna kommer att anlända och de kommer att vilja betala för att se lagen med de döda spelarna spela på deras fält. Och pappan till Ray Kinsella, som har byggt fältet, dyker också upp ur majsfältet. Fast han är död. En film om nostalgisk längtan efter ungdom. Eller hur man nu vill se detta. Eller kanske en beskrivning av paradiset i himlen? Där allt är möjligt.
