Det vet vi ju att allt ändrar sig hela tiden och att själva tiden verkar gå fortare. Ibland vill vi slå till bromsen, men det är svårt. Tekniken går i första ledet och ändrar allt ständigt. På gott och ont. För äldre är det inte lätt att känna igen sig.
Men för äldre har det ständigt varit så. Att de själva också tar farväl av allt de kände och tyckte om världen. Även om de minns hur det har varit så är det inget värt i nutid. Ständigt hittar yngre människor på andra sätt att leva. Kreativiteten hos yngre är ständigt pågående. Inget att klaga på. Bara att anpassa sig så gott det går.
Allt skylls numera på arten människa. Vi har sådan makt över jordklotet att vi kan ändra djurvärlden - utrota förstås. Och även klimatet. Ingen skulle ha kommit på det när jag var barn. Att vi hade sådan makt. Det är väl lite övermaga att ens tänka så nu.
Solen står där den alltid har gjort och strålar mer eller mindre mot vår planet. Människor har trott att de hjälpte denna himlens härskare att passera och gå upp på morgonen igen. Det är en myt som är bra för det gav sådana människor en mening med livet. Något som vi alla behöver.
Under årtusenden har olika trosläror avlöst varandra. Varje folk behövde en sådan för att känna att de var viktiga. Att gudarna stod på deras sida. I vår tid är det dock ibland svårt att se någon mening med vår tillvaro.
Annika Strandhäll tyckte att hon blev för hatad och att det var en orsak till att hon nu slutar med sitt politikerliv. Men hon har en 16-åring i huset och det är inte lätt. Det är den värsta tiden i livet, som jag har sett både som tonåring och som förälder. Så det är väl bra att ta hand om denna lillasyster Ebba och själv ta det lite lugnt. Att hennes sambo Thomas Wolf tog livet av sig år 2019 borde väl få henne att tänka och känna efter en smula. Han var ju också socialdemokrat. Och hon ville flytta ifrån honom. Om hon inte har fått skuldkänslor efter detta så är hon inte en verklig människa.
Om någon har levt ordentligt så är den mätt till slut på livet och vill gå vidare. Jag minns min moster Naemi som jag gratulerade när hon fyllde 96 år. Hon sade lite ironiskt: ja så vaknade jag i morse också. Hon dog någon månad senare. Det räckte väl tyckte hon och hennes make morbror Evert hade redan passerat gränsen mellan liv och död. Han blev också 96 år.
