Varför skriker de i Skarpnäck?

 Jag såg ett upprörande inslag i morse på SVT när en ung svart kvinna stod och skrek rakt i ansiktet på några som satt framför henne. Jag trodde först att det var teater av något slag. Men det var en protest mot att två unga män blivit ihjälskjutna med några veckors mellanrum i den stadsdelen i Stockholm. Hon kände dem. Det var hennes kusin och en vän. Hon verkade totalt maktlös och krävde nu åtgärder från makthavare. 

Hon sade sedan att de behövde jobb. De unga killarna. Jaha. Jag känner igen allt från min egen förort Björkhagen, som inte ligger så många stationer från Skarpnäck, men där samma tendenser fanns. Människor var utslängda i förorten. Och de unga männen visste inte vad de skulle göra annat än att ibland ta till våld. Allt går igen som ringar på vattnet. Men nu är det yngre förorter som drabbas och knarket är legio och även invandrarna. 

Det är ännu värre när de utslängda i förorten inte ens kommer från Sverige och inte är en del av den kulturen. Även i Björkhagen fanns det pojkar som inte hade någon pappa närvarande och därför gick på gränsen till att förfalla till brott. Det viktigaste är familjen och inte några makthavare. Det hjälper inte att skälla på dem. Det är inte ens bra att skrika dem i ansiktet vad som händer. 

Pojkar är pojkar som man sade förr i tiden och när de får överhöghet i familjen så är det illa. Ännu värre är det när mamman står bredvid dem och slänger sten på polisen. Och de små barnen gör detsamma. Men detta har pågått nu i åtminstone tio år och bättre blir det inte. Receptet heter att sluta ta in nya trasiga invånare, för det klarar det svenska samhället inte av. Men godheten vill att vi fortsätter för det är den kristna kulturen som står bakom. 

Där krockar dessa samhällen genom krig och elände och unga män blir offrade i kriget mellan dem. Det är som en medeltida saga. Och inget går att göra något åt det förrän alla unga män är försvunna och borta. För det som finns inom dem är hundratals år av förtryck. Medan i vårt land har kvinnorna alltid varit starka. Så har det varit i min familj och släkt. Det går långt tillbaka. Ända till vikingatiden. Och de har hållit ihop familjen. 

Det fanns ingenting i Skarpnäck när jag var liten utom koloniträdgårdar och ett flygfält för segelflyg. Men Stockholm hade köpt marken och där byggdes då på 80-talet. Så klart att det blev problem. Särskilt när tunnelbanan drogs dit. 

Det är inga avstånd alls där tunnelbanan går fram. I Farsta strand skjuts det också en del. Buset drar sig till ytterkanterna i städer. Så också i Stockholm.