Jodå jag lever fortfarande!

 Så här dagarna efter att min fjärde bok är släppt undrar någon om jag lever ännu. Jovisst gör jag det och att sammanfatta något i en bok är inte att ge upp livet, om nu någon trodde det. Det kan vara att lägga ifrån sig ett skeende, en börda, något omvälvande i livet, som skulle ha medfört kanske sjukdomar och annat om det inte hade bearbetats också med ord i en bok. Och det betyder att ha lyckats ta sig igenom detta och att komma tillbaka med en gåva till andra.

Vi behöver alla se igenom våra liv, titta bakåt ibland, och inte bara rusa vidare i god tro om att allt ordnar sig. Många gör detta genom vänner och genom att dissekera sina liv i dessa vänners sällskap. Men som någon sade som jag intervjuade för länge sedan: nej det vill jag inte prata om för då blir det aldrig av. Skeendet att göra kan vara motstridigt mot att tala. Att vara författare kan betyda att utföra något i offentligheten, för att lämna något värdefullt tillbaka efter att ha gjort en utflykt i den mörka, dunkla och farliga skogen för att sedan återvända med något som liknar guld eller till och med är något sådant genuint själsligt. 

På denna skapandets väg har jag haft sällskap av alla människor jag har träffat genom livet och deras dårskap och klokhet. Allt är nämligen användbart i vårt inre själsliv. Det är upp till mig författaren då att avgöra vad som ska tas med i denna min bok. Hur jag tror att jag ska nå fram till andra genom dessa mina ord. Det är ett berikande arbete. 

Men tiden avgör också vad som är viktigt. Mycket vatten rinner under broarna medan livet utspelar sig och det avgörs då vad som är väsentligt eller inte i våra liv. Det behövs en inre dialog med alla de olika delar som finns inuti någon som har levt länge för att vaska fram det väsentliga. 

Helt ödmjukt så vill jag framhålla att någon som har tillbringat många år på jorden kanske har mer att berätta än någon som är alldeles ny och ung. Men troligt är också att de gåvor någon kommer med till andra människor går deras öron och ögon förbi. Om det inte slås på stora trumman i offentligheten, så att de lockas till att inse att kanske finns här ett eller annat guldkorn. 

Mer än så vill jag inte säga i dag utan ni får själva gå den väg, som är er individuella. Och samtidigt delta i masstävlandet i halvmaraton på gatorna i Stockholm. Eller grattis om ni deltog i Ångestloppet på 209 meter! Lagom sträcka för många. Håll både kroppens och själens kondition intakt!

Den här ståtliga och väldoftande buketten fick jag i går för att fira min nya bok. Och Simba ville vara med på bilden.