Flykten till framtiden

 I går råkade en film gå i min TV, som jag inte hade sett förut. Flykten till framtiden heter den och utspelar sig mellan två år nämligen 1973 och 2016. Den var sevärd särskilt för mig som har upplevt båda åren som vuxen. År 1973 var ett brytningsår både för Sverige och för mitt liv. Kungen dog och vi fick vår nuvarande kung. Jag gick sista året på journalisthögskolan då och visste att jag skulle uträtta något, men inte vad. Och otålig som jag alltid har varit försökte jag få reda på mer om detta. 

Det gick inte så bra utan jag fick en mental, psykisk backlash, men detta gjorde ändå att det blev ett brytningsår. År 1974 vann Abba med Waterloo i Eurovision och jag började jobba på DN. Året 1973 skildras rätt bra i Flykten till framtiden för detta som händer Svante med hans hjärtfel och den miljö där han lever är ganska genuint. Hoppet till 2016, som han upplever är obegripligt för honom till stor del, för så mycket har hänt i världen till dess. 

För er som har upplevt båda åren se filmen! Men den kan även berätta något för alla unga. Hur fort tiden rör sig. Och vi med den. År 2016 hade jag levt en stor del av mitt liv och hade tre barn och fyra barnbarn. Familjen är viktig särskilt när man blir gammal. Det är så stor skillnad även för mig mellan dessa år. Och mitt hjärta känns också läkt. Åtminstone nu år 2024. Filmen gav perspektiv och berättade att mänskligheten ändå på något vis rör sig i en riktning, som inte är så illa. Detta som motvikt till allt elände vi dagligen hör talas om. 

Regissören av filmen Ulf Malmros är född 1965 så han var barn då 1973. Men han har fångat tidsandan. I de båda åren i filmen. Hans fru Jaana Fomin var också regissör i den här filmen.