UPPDATERAT
Det var min lillasyster som undrade om det eventuellt fanns något protokoll från mammas död. Om hon hade obducerats. Det fick mig att förstå att jag aldrig hade tagit itu med detta smärtsamma särskilt grundligt. Hela mitt liv har jag flytt från jobbiga situationer och hoppats att få ett nytt liv. Och det fick jag till slut också i förhållandet med min sambo. Vi var tillsammans i drygt 30 år innan han dog i cancer.
Tyvärr finns det något som ser ut som en förbannelse i släkten: barnen som har blivit 20plus har förlorat en förälder, vilket orsakar stor smärta förstås. För den föräldern dör i förtid. Nu när det sägs att vi alla ska bli 120 år gamla. Det är en skamlig lögn från samhället för att vi inte ska klaga så mycket över våra sjunkande pensioner.
I botten av allt detta finns nu min egen smärta då mamma dog. Jag hittade henne död. Fy sjutton vad jag avskyr att se människor döda. Det är så obegripligt även om jag menar att livet fortsätter på något sätt på andra sidan när människor dör. Men särskilt den människa som tog mig hit till jorden borde ha levt längre. Hon skulle ha blivit 100 år i år, men blev bara 43 år.
Så nu har jag äntligen vänt mig till Rättsmedicinalverket för att få veta om det finns en obduktion av henne. Om någon samhällelig instans brydde sig om att ta reda på varför hon dog. Hon dog ju hemma och då borde samhället ha brytt sig. Jo det gjorde åtminstone den läkare hon hade för han sade att han hade velat ha henne på sjukhus, men mamma ville inte vara där för hon hade ju en dotter att ta hand om. En liten på ett år.
Polisen brydde sig också för de kom hem och frågade ut mig om vad som hade hänt. Dumt nog berättade jag inte för dem att hon hade blivit svårt misshandlad innan hon dog. Jag satte inte det då i samband med hennes död. Hon var ju sjuk, hade astma, och misshandeln hade hänt ett par månader tidigare. Jag hittade henne då också. I en blodpöl. Hon hade slagits medvetslös av min lillasysters pappa.
Men det fanns ingen att vända sig till. Det var bara att samla ihop resterna av det liv som fanns och ta itu med det dagliga. Om samhället hade fungerat för min mamma hade hon polisanmält detta och gått till läkare, men det gjorde hon inte. Hon var förtryckt som så många kvinnor hade varit och är ännu i denna dag.
Själv trodde jag att jag hade gått vidare tillräckligt långt ifrån denna omvälvande händelse i mitt liv, men fick inse nu att det räckte inte. Det behövdes ett varv till genom symbolisk död och nytt liv. För så beskrivs våra liv på en viss nivå. Vi kan dö och återuppstå igen. Precis som vår religion säger oss. Men de flesta tror att det var Jesus som var sådan, inte var och en av oss.
Denna konkretisering av religioner är vår tids förbannelse och orsakar krig och fysisk död. Men inte särskilt många begriper att religioner ska ses som något icke-konkret som beskriver hur vi alla människor kan göra. Det gäller att transcendera och inte fastna i en beskrivning av en gubbe i himlen eller tro att man måste ta död på alla kristna för att upprätta det Muhammed och Allah ville. Mänskligheten har gått så fel där.
Nästa fas är att just begripa att det religionerna beskriver finns inuti oss och inte utanför. Vi kan gå igenom symboliska dödar och få nya liv, vilket en del av mänskligheten har förstått, men för präster och imamer så är detta naturligtvis tabu att tala om, för de vill behålla sin makt.
Vi kan ständigt omvärdera vad som har hänt oss, när vi inte begrep bättre, och gå vidare till något nytt. Vi behöver inte vänta tills vi är fysiskt döda för att se på våra liv. Och inse något mer. Själv inväntar jag att Sverige, som är så sekulariserat eventuellt ska kunna gå före där, och berätta för resten av världen hur man gör. Och att den tunga börda som invandringen har lagt på oss kan vara en välsignelse. För denna krock i kulturer kan i bästa fall få oss alla att inse det grundläggande förhållningssättet gällande liv och död, som vi behöver inta nu för att låta oss alla gå vidare. Detta väckte min lillasysters fråga i mig om hur vår mamma dog.
Jag är inte ensam om detta betraktelsesätt utan alla religioner beskriver också detta så gott de förstår. Och Joseph Campbell, som har studerat alla människans myter, har förklarat att detta är en stor mystisk upplevelse i en individs liv. "Individen är inte längre identifierad med sin fysiska kropp, utan med det medvetande som besjälar denna kropp, och de begränsningar som vidlåder kroppen binder inte längre medvetandet. Man blir fri i sin bundenhet." Citat ur en liten bok som heter Det här med gudar... Det betyder att uppnå evighetens frihet men ändå vara bunden till kroppen. Livet blir då ett glädjefyllt deltagande i världens sorger.
6 april 2024
Jo detta är detsamma som buddhismen säger och Joseph Campbell verkade gilla denna religion. Även min mamma tyckte att buddhismen var en bra religion. Hur hon hade kommit fram till detta vet jag dock inte. Campbell har inspirerat till sådana filmer som Star Wars, för det var först då när George Lucas kom i kontakt med Campbells syn på hjälteresan, som han kunde slutföra manuset till den första filmen, som kom 1977. Den monomyt som Campbell talar om är att alla berättelser kretsar kring en enda stor berättelse hos människor världen över och i alla tider. Men numera har utstakade konservativa religioner där makt betyder mycket tagit över världen. Inte undra på att Putin gillar sin ortodoxa religions makthavare.
7 april 2024
"Värdsliga skatter får ni skaffa er själva om ni behöver det, det hon talade om var något annat. En inre skatt som ni alla har inom er, men som är så svår att få syn på. Det är därför allt genom historien talar om detta i liknelser, som sagor, som skattjakter och som ett sökande som aldrig upphör. Men många människor går fel på vägen mot sin inre skatt och tar ett sidospår. Det kan sluta illa. Precis som det gjorde för hennes arbetskamrat på DN, som tog livet av sig genom att hälla i sig sprit och gå och dränka sig i närmsta vattendrag. Det var fortfarande sorgligt för henne att tänka på det för henne och det bidrog också till att hon slutade på tidningen. Varför skulle just han göra så? Han som var en uppburen journalist på tidningen? Men det räckte inte. Han var en övertygad kommunist också och möjligen drabbade insikten om att han hade gått på fel livsväg honom. "
sidan 217 ur Innan glädjen infinner sig
8 april 2024
Att ta livet av sig är en total missuppfattning av det uppdrag varje människa har, för då försvinner kroppen och bundenheten till jorden, som är motsatsen till friheten och fågelns flykt. Men ingen kan bli fri som begår självmord. Vår kroppsliga tillvaro är beroende av bundenheten till jorden, som behövs för att vi ska kunna upptäcka hjältens resa och bli fria som fågeln medvetet. Slutet på hjältens resa är att återvända till verkligheten och hjälpa andra. Inte att försvinna bort genom självmord eller som en indisk yogi gå upp i extasen över ljuset. Det handlar om visheten och kraften i att återvända och tjäna andra. Skillnaden mellan en kändis och en hjälte är att den förre lever enbart för sig själv medan en hjälte vill hjälpa andra och därmed stötta och befria samhället.
26 april 2024
Nej det fanns ingen obduktion gjord vid Rättsläkarstationen i Stockholm av mamma. Jag kan också vända mig till Landstingsarkivet sade de, men jag märker att jag blir upprörd av detta letande. Fast det är så länge sedan hon dog. Så jag har bett min lillasyster att i så fall göra detta.
Så här beskriver Joseph Campbell den eviga vandringen mellan liv, död och nytt liv. Det är vars och ens hjälteresa och detta behöver mänskligheten inse medvetet i nästa steg. Så kan vi få slut på de bojor som religionerna har lagt på oss och förvandla dem till de ständiga andliga upptäckter, som de borde vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar