Jo jag har varit med under en del av den tid (1964 till nu) som beskrivs i Johan Lundbergs bok om rikslikaren Dagens Nyheter. Men lämnade när det blev finanskris (bortglömd numera med inträffade i början av 90-talet) och vi hade satsat fel och byggde ut vårt lilla hus medan räntorna steg till otroliga 24 procent på vårt byggkreditiv. Då lämnade jag med avgångsvederlag för att rädda familjen från det som drabbade en del av våra vänner: att gå från hus och hem med ett lån kvar att betala.
I backspegeln tycker jag att jag gjorde rätt då, för DN gick längre i sin märkliga syn på världen än när jag jobbade där. Visst var kulturdelen med teater, film, musik och bevakning av medier kommunistisk när jag var reporter där, men det störde inte så mycket för de flesta på tidningen var socialdemokrater och det var jag också eftersom jag var uppfostrad i Björkhagen. Denna förort som fick ta del av makarna Myrdals inriktning på skolan med Enhetsskolan och nästan alla föräldrar röstade med socialdemokraterna där.
Det var en helt annan tid efter andra världskriget, för jag tror att mina äldre släktingar hade trott på världens undergång. De blev så underbart glada när jag föddes då i slutet av 1945. Och sedan kunde ju världen bara bli bättre efter denna stora katastrof som kriget hade varit.
Ingen kan numera begripa hur fattiga vi ändå var, men det gällde alla mer eller mindre utom då den del av överklassen som hade råd att hålla sina barn med hästar och lyx även på 50-talet. Jo det fanns en sådan reporter, som jobbade sida vid sida med mig (dessutom släkt på långt håll) och som var kommunist för att inte hennes adelskap skulle tynga i vågskålen för henne. I Sverige har vi aldrig haft någon revolution så adeln har suttit i orubbat bo under århundradena.
Nu handlar artikeln i Göteborgs-Posten mest om ledarsidan i DN, men den tyckte jag alltid var på fel spår. Särskilt Olof Lagercrants artikel om att så länge män låg ovanpå vid samlag så bestämde de. Men det fanns också den där inriktningen till kommunism i världen när de röda khmererna tog över i Kambodja och DN stod på deras sida. Sedan i nyare tid när jag hade slutat så har DN ställt sig på invandrarnas sida och inte upptäckt vilket stor glapp det var mellan denna invandring och vår egen kulturella och religiösa inriktning. Det var så synd om alla utifrån kommande. Och vi var så rika.
Som sagt jag är glad att jag slutade då på 90-talet och att jag har överlevt med min familj sedan dess ändå. Många är de kollegor som har dött på tidningen. Det är ett hårt arbete att vara journalist. En del dog när de precis hade gått i pension för tidningen hade blivit en del av dem och de kunde inte lämna. Flockbeteendet var naturligtvis nödvändigt för ingen enskild anställd kunde köra sitt eget race. Och det var nödvändigt att ta in det som fanns i väggarna, som det sades.
DN har spelat ut sin roll för den yngre generationen som mest befinner sig på sociala medier. Likadant är det för mig. Men det tar tid att bli av med övertygelser och själv röstade jag troget på socialdemokraterna ända till 2002 med Göran Persson, men sedan dess inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar