Av någon anledning tittar jag nu på förra årets australiska Gift vid första ögonkastet. Den svenska versionen med svenskar tycker jag är för trist. Har aldrig lyckats komma in i den. Men de här australiska människorna är intressanta i den blindhet en del har för sina egna tillkortakommanden.
Jag har avslutat mitt eget förhållande i och med att min sambo Olle dog i cancer. Snart är det 12 år sedan. Jag upplevde allt jag behövde med honom och behöver inte mer av romantik eller en partner. Bara synd att vi inte fick fortsätta längre, men vi fick ändå drygt 30 år tillsammans. Vi var tillräckligt kompatibla som det heter och fick två barn tillsammans. Men nu säger jag fel för jag har inte avslutat vårt förhållande. Jag drömmer ganska ofta om honom på nätterna och jag har kvar det känslomässiga bandet.
Det är så att de flesta förhållanden skapade på det här sättet i TV inte håller. Det är ganska lätt att förstå, för de lever i en särskild miljö med extra allt och lider inte nöd på någonting alls. Så när de går ut i verkligheten när programmet är slut förstår jag alldeles klart att de inte klarar det. Inne i programmet stöttas de av tre psykoterapeuter, som hjälper dem att se sina tillkortakommanden, men sedan ska de ändå klara sig själva.
Det viktigaste är att se den andra människan från början och det fick jag göra genom att Olle och jag jobbade tillsammans. Och vi var tillräckligt öppna mot varandra, för att det skulle gå att fortsätta vårt förhållande i detta liv tills Olle dog.
Men jag speglar mig också i alla dessa människor som finns i programmet från Australien och undrar ibland hur många liv någon behöver leva på den här jorden, för att till slut bli en mogen människa. Och är jag verkligen en sådan?
Här kan ni läsa hur det gick för dem som deltog i programmet.
Här är det senaste bröllopet jag var på och de båda kommer säkerligen hålla ihop länge. Det såg alla som var där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar