Ingenting har hänt sedan 70-talet

Då var jag med i Grupp 8 och kvinnokampen välkomnades av männen, för de behövde hjälp på arbetsplatserna och det var trevligt på DN när jag började där med kvinnor på redaktionen. Kvinnorna tänkte en smula annorlunda och förändrade gemenskapen, som tidigare alltid hade varit manlig. Kvinnorna på DN:s redaktion fick dessutom högre lön än männen, för att de hade demonstrerat för detta uppe hos direktörerna på 23:e våningen. 

Men nu tjafsar kvinnor om huruvida det går an med någon sådan som Alice Teodorescu, som varken är vänster eller infödd, huruvida hon får vara stolt eller kaxig över att hon har kommit från Rumänien 4-5 år gammal, varifrån vi annars mest ser tiggare. Hon som har växt upp i Sverige, utbildat sig och gjort karriär. Fått fint jobb på Göteborgs-Posten som chef för ledare- och debattsidor. Jag upptäckte henne när hon skrev på Newsmill, för det gjorde jag också, och tyckte då att hon var en klok, ung kvinna. Men den vänstervridna eliten gillar inte kvinnor, som är som hon.

Så här mysigt kan man ha det
om man inte bråkar med vare sig
den ena eller andra könet
Bilden tagen 1987
av Olle Blomkvist

Yngre kvinnor avundas och häcklar i ett trist mönster. Kunskaper och förmåga ska inte avgöra utan det är huruvida det går att pressa och mobba sig fram. Och om man har rätt åsikter och hänger i hasorna på vänstermän. Så har vänstern länge uppfört sig och ingenting alls har hänt sedan 1970-talet. Då var det lite märkvärdigt med kvinnor som kunde tänka själva, men konkurrensen mellan kvinnor fanns där. 

Feminismen i Sverige har inte utvecklats alls utan står och stampar på samma fläck som på 1970-talet. Det finns ett stort hål efterlämnat, där ingenting nytt har kommit. Och prata inte om solidaritet mellan kvinnor. Eftersom tjatet om hur förtryckta det ena könet är aldrig upphör, eftersom kvinnor ständigt betraktas och betraktar sig själva som offer, följer därav automatiskt att halva mänskligheten som kollektiv alltid är höjd över den andra halvan. Och dessutom förtryckare. Fortfarande.

Det känns konstigt för mig, som delvis kommer ur en torparsläkt, där mormor och morfar var jämlika i sitt förhållande. Båda var tvungna att göra sitt bästa och komma överens för att barnen skulle överleva. De flesta män och kvinnor behöver inte förtrycka varandra utan lever helt enkelt tillsammans. Trots de svårigheter som samhället skapar för båda könen. 

Skolköket 1938 står det på baksidan av fotot med snirklig skrivstil.
Min mamma Harriet är nummer två från vänster i främre raden
 och hon skulle fylla 14 år i augusti det året.
Efter sex år i folkskolan och konfirmation
 var det sedan dags att börja arbeta.