Ökad mångfald minskar tilliten

Det är konstaterat att ju större mångfalden blir desto mindre blir tilliten i ett samhälle, inte bara mellan grupper, utan också inom en grupp. Generellt ligger tilliten i svenska kommuner enligt en undersökning gjord 2013 på mellan 65-70 procent bland invånarna. Medan i Malmö var den redan då bara 52 procent. Samhället vittrar sönder när mångfalden blir för stor. Och osäkerheten ökar. 

Ny invandring ger också negativa effekter för de som redan tidigare har invandrat och försöker att integreras i samhället. Särskilt om de nyaste invandrarna är lågutbildade. Då blir konkurrensen om de jobb som kan gå till dem särskilt skarp. Ju mer en invandrargrupp avviker från de redan etablerade, vare sig kulturellt eller genom humankapital som utbildning, desto långsammare anpassas den till samhället där gruppen befinner sig.

Samtidigt är det så att ju långsammare en grupp assimileras i ett samhälle desto fler migranter drar den till sig från samma land. Processen snabbas upp ju långsammare själva integrationen går. Då kan gruppen behålla sin kultur och sin särart, vilket känns bra och tryggt i ett främmande land. För Sverige gäller att eftersom vi har den högsta invandringen i Europa mätt per invånarantal drar vi också till oss ständigt fler nya invånare än våra grannländer. 

Sverige har den mest tillåtande lagstiftningen vad gäller invandring, de mest generösa tolkningarna av konventionerna vi har skrivit under och är dessutom det enda land som ger permanenta uppehållstillstånd till syrier. Därför har vi så stor invandring och den kommer att accelerera ända tills samhället brister under tyngden av alla invandrare.

Ingen av de ovanstående tankegångarna är nya eller märkvärdiga. Det är helt enkelt gruppdynamik det handlar om. Jag har hämtat dem från en artikel i Magasinet Neo.  Om man tar en liten sammansvetsad grupp och introducerar många nya och dessutom ger dessa nyanlända fler förmåner, som inte de tidigare i gruppen har (som gratis busskort i Kalmar län), splittrar det ganska fort hela denna grupp. Människorna reagerar då olika. En del sätter sig till motvärn mot det nya om de kan. Andra lämnar gruppen om de kan och söker sig någon annanstans. Ingen förblir oberörd av vad som händer.  

I Sverige håller vi oss med ett politiskt tänkande, som gör att vi tror oss osårbara och undantagna från resten av världen. Förmodligen ett arv från andra världskriget då vi verkligen var isolerade från kriget och slapp tyskinvasion. Vårt sätt att ha skapat ett samhälle, där alla ska tas om hand med hjälp av höga skatter och alla ska ha det relativt sett lika bra, eller lika dåligt, skiljer ut sig från USA. Där ses det som att var och en är sin egen lyckas smed och naturligtvis är det gott och väl att hjälpa fattiga, men samtidigt ska alla invånare ta hand om sig själva. I Sverige tänker vi inte så. Alla ska tas om hand och få bidrag de behöver. Och särskilt då alla nyanlända. Även de som inte är medborgare här.

Ett ingripande av polisen mot den svarte artisten Snoop Dogg i en trafikkontroll gjorde att också Washington Post nu började ifrågasätta om vi inte egentligen är rasister i detta land. Trots att det finns undersökningar som visar att vi är det mest toleranta landet i världen. Sedan början av 90-talet har vi bara blivit mer toleranta mot flyktingar och invandrare. Mer än USA. Bara omkring en procent uppgav i en undersökning 2013 att de ville slippa grannar av annan etnisk härkomst i Sverige. I Hong Kong ville cirka 70 procent inte bo bredvid någon av annan etnisk härkomst. 

Vid en fråga om tillit framkom att i mindre avfolkningsorter var tilliten större
än den var i tätorter med större andel utrikes födda och större inkomstklyftor
Från FoF augusti 2014