År 2006 kom min första bok "Ett sekel av tystnad", som är en dagbok från början av 2000-talet med bakåtblickar. Jag förstod inte vad som hade hänt i Sverige och kände att det var dags att bearbeta detta skriftligt för att få någon rätsida på det. Både det privata och det politiska. Boken skickades till alla riksdagsledamöter av mitt bokförlag, men ingen brydde sig förstås. Tomas Eneroth (s) som var riksdagman då är det fortfarande. Han trodde jag hade fått förtidspension när jag i själva verket var sjukskriven. Jag hade blivit deprimerad av att inte landet fungerade som jag hade fått lära mig och tidigare upplevt.
Mer än halva mitt liv har jag varit en högutbildad, uppburen kvinna, som bland annat jobbade 18 år på DN, men när räntan gick upp till 500 procent i början av 90-talet just när jag och min familj hade vågat oss på att köpa vårt första lilla hus och bygga ut, plus ta lån, då var vi nära att få gå från hus och hem. Vi hade vänner som fick göra det och vars bolag gick i konkurs genom detta. Räntorna låg som mest på 24 procent. Det var den socialdemokratiske riksbankschefen som åstadkom detta. Under hösten 1992. Jag slutade med avgångsvederlag på DN då för att rädda min familj och det lyckades också. Jag bor fortfarande i samma hus.
Sedan dess har landet förändrats till total oigenkännlighet genom decennierna. Den överklass som har röstat vänster och med socialdemokratin kommer att göra det nu också, för de har gynnats så mycket genom dessa partier. De vill inte riktigt se det själva, men jag ser hur rika och egocentrerade de har blivit, och hur lite de kan se utanför sina egna skygglappar. Landet ser inte längre ut som det gör i deras fantasi där de tillhör de goda människorna. De som har tagit hand om hela världen. Deras kultur är kristen precis som min, men jag kan se att ekonomin bestämmer över mitt liv och sätter gränser. I deras värld är de för alltid skyddade genom den magiska välfärden.
Men välfärdssystemet är ett ekonomiskt system uppbyggt av de tre senaste generationerna i Sverige. Detta gjordes genom arbete. Det fanns ett behovsprövat barnbidrag när jag föddes, men det ersattes 1948 med att alla barn fick det. Sedan dess har bidragsystemet vuxit över alla breddar och det är detta som inte längre fungerar. I alla tider har folken fått anstränga sig för att få ihop till mat och husrum, men det tog slut i Sverige under 90-talet och framåt. Då skulle alla få allt.
Det var resten av världens folk som skulle komma hit och försörjas av oss andra. Aldrig någonsin har det fungerat så i något samhälle i historien. Det dåliga samvetet över andra världskriget, där vi inte deltog och dessutom hukade för Tyskland, gjorde att vi alla kände oss som fascister och måste göra bot och bättring. Dessa årtionden av att klä oss i säck och aska får nu ett slut. Vi måste förlåta den förra generationen för att de var sådana nästan nazister under andra världskriget. Det är dags att ta hand om oss själva och att unna oss lite egen välfärd.
Det gamla Sverige går i graven i dag vem som än vinner valet för folket har fått nog. Jag har många gånger under de senaste decennierna tänkt: "nu räcker det". Jag vill inte bli utsatt för fler prövningar av statsmakt, landsting eller kommun. De har alldeles för stor makt över mig den lilla människan. Jag är helt beroende av vad totalt okända människor uttrycker och tror om mig. Kanske var det därför en polis bankade på min dörr förra lördagen. Det chockade mig. Jag trodde inte det hände i Sverige att gamla pensionärer blev skrämda av polisen sent en lördagkväll när mörkret hade lagt sig över bygden. Vem hade anmält mig? Polisen kunde inget säga, för enligt honom fick han inte berätta det. Ett sådant Sverige vill jag inte ha. Nu räcker det!
 |
| Det här Sverige vill ingen ha. Barn som slåss om en grindslant som någon kastat åt dem. August Malmström var konstnären. Han bodde i Rotebro norr om Stockholm. Han dog 1901 men målningen kan sägas beteckna hela 1900-talet. Typiskt nog finns tavlan i Sydafrika nu. I privat ägo. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar