Sveriges förändring har pågått sedan Anna Lindh dog

Jag satt på ett sjukhus i Stockholm och väntade på min tur för jag hade brutit armen. Då framträdde statsminister Göran Persson på en presskonferens och berättade i TV att Anna Lindh var död. Jag berättar om det i min första bok Ett Sekel av Tystnad, som är en dagbok som börjar år 2003 och förtäljer hur den socialdemokratiska regeringen tar ifrån mig och min familj kring 3 000 kronor i månaden, för den 1 juli det året ska inte sjukpenningen längre gå efter lönen på senaste jobbet utan efter a-kassan.

Nu säger förståsigpåare att Anna Lindh minsann inte skulle ha gett efter för de krafter som nu härjar i samhället. Jo det går alldeles utmärkt att tillskriva döda politiker vilka åsikter som helst. Hon hade kunnat vara mindre världsfrånvänd än de senaste regeringarna i Sverige. Hon var utrikesminister och påläggskalv till posten som statsminister. Men nu satte en invandrare stopp för hennes karriär och hennes liv hösten 2003. Min första bok fortsätter fram till år 2005, men jag borde nog ha skrivit lite längre fram i tiden. För år 2006 inför valet gjorde socialdemokraterna rent hus med sådana som var sjukskrivna och tvångspensionerade dem. För att få ned kostnaderna. Det fanns absolut ingenting att välja på. Det var en tvångspensionering från statens sida. Och det påverkar mångas ekonomiska liv än i dag och kommer att göra det tills alla dessa dör.

Så där har socialdemokraterna gjort mot människor, för deras väljare är de som är fattiga, som har kommit utifrån. De nya svenskarna, som inte har något minne av vad som har hänt tidigare. För att socialdemokraterna skulle få nya väljare gällde det att importera dem och inte understödja dem som hade råkat illa ut på 90-talet när räntorna var skyhöga. Själva politiken har urholkats och jag har slutat rösta på socialdemokraterna, fast jag hade gjort det i de flesta valen sedan 1968 när jag första gången fick rösta i Sverige. Fortfarande använder dock vänstern de vackra orden, men de klingar ihåligt. 

Det finns inte längre någon politik värd namnet att rösta på varken till vänster eller höger. Alla partier har under den senaste valperioden försökt att hålla sverigedemokraterna utanför makten och det har varit ett mycket stort intresse från medier och politiker för nazister fast de inte är fler än några hundra i Sverige. I Ludvika som tydligen är deras centrum i Sverige fick de ett par hundra röster. De är som vilket motorcykelgäng som helst. Men vi är nazister allihop enligt doktrinen, eller hotas av att bli det, och det har varit så ända sedan 30-talet som nu har gått i repris. Dessutom.

Den bruna smeten gäller också sverigedemokraterna. Det tycker medier och partier. Fast centern är det enda parti i Sverige som någonsin har haft inskrivet i partiprogrammet att de skulle kämpa mot "inblandning av mindervärdiga utländska raselement" och skydda "folkmaterialet" mot "degenererade inflytelser"och dessa ord gällde till 1946. Så det var helt rätt av Annie Lööf (c) att säga att sd var med i en "blåbrun röra" i slutdebatten" i TV för det blev naturligtvis Jimmie Åkesson som SVT tog avstånd ifrån. Han fick stå där med skammen medan Annie Lööf hade rätt. Hon är mycket finare än Jimmie Åkesson. 

Ingenting har hänt i Sverige. Inte egentligen. Samma politik fortsätter genom decennierna för att människor är för okunniga för att kunna se att politiker ljuger. Och nu dröjer det fyra år till innan människor upptäcker att egentligen spelar det ingen roll vem som regerar. Ingenting förändras. Maktens människor förblir sådana de alltid har varit. Och befolkningen blir mer och mer splittrad, men något 30-tal är det inte. Vi lever helt enkelt i ett annat århundrade.

Sidan 71 ur min första bok Ett Sekel av Tystnad.