I ormbärarens tid

Jag har skrivit tre utgivna böcker och den senaste heter I ormbärarens tid. Ormbäraren är ett stjärntecken som ligger medllan skorpionen och skytten på vår stjärnhimmel. Jag är född just då när solen passerar stjärntecknet ormbäraren. Ormbäraren finns också som omslag på min bok. Min son Max Rudberg ritade detta åt mig och jag bad honom att sätta in en kvinna där istället för den man som vanligen avbildas. Det var babylonierna som valde att utelämna detta stjärntecken i zodiaken, för att den skulle stämma med årets tolv månader. Det är väl på tiden att vi har med detta stjärntecken, som kan symbolisera vår kamp med ormen, som är en symbol för ondska, men också för nytt liv. Min sambo Olle Blomkvist gjorde inlagan och boken kom ut under 2012. Här nedan får ni ett utdrag ur den boken. 


"När jag var liten ansågs gamla människor med många rynkor vackra. Det syntes att de hade levt och de andra vördade den visdom och den levnadserfarenhet, som de hade och som de utstrålade. Medan nuförtiden ska alla vara helt släta i ansiktet upp till pensionsåldern. Helst. Och inte ett grått hårstrå ska skymma den ungdomliga ivern hos alla. 

För min mormor hängde ingenting ihop med utseendet, utan vem man var och i hennes liv var det självklart att hon bestämde, att det var mannen och kvinnan som gemensamt beslutade om familjen. Det var lätt för mormor att föda alla de tio barnen för hennes kropp var lik min. I alla tre generationerna har vi haft kvinnokroppar med breda höfter och kurvor. Vi har haft lätt att föda barn. Ingen av oss har behövt kejsarsnitt för att våra höfter har närmat sig utseeendet på den manliga kroppen. 

Det måste ha varit min morfar, som präglade min mamma mest. För mormor dog när mamma var tio år. Då ramlade mormor ihop på golvet och dog, när hon var uppe på natten, för att försöka få lite luft. Astmatisk som hon var. Hon dog en oktobernatt 1934, en fuktig natt eftersom de bodde alldeles vid Mälaren, bara hundra meter bort från sjön. Hon tappade fotogenlampan, som hon höll i handen och lågan sotade glaset. Det berättade min mamma för mig. Den lilla detaljen kom hon fortfarande ihåg. Men hon sade inget om hur mormor såg ut när hon var död. Som alla människor i chock, så skyddades hon av detaljen, med den lilla sotfläcken på fotogenlampans glas. Och antagligen var hon inte med när mormor hittades. Så hon slapp att se henne ligga där på golvet. 


Själv hittade jag min mamma död av samma orsak som min mormor. Hon hade trillat ihop över soffbordet i vår moderna lägenhet i Björkhagen. Sprutor och medicin hjälpte inte heller då sommaren 1968. Morfar var våldsam till sinnet, hade häftigt humör. Det har syskonen berättat. Jag vet det. Men jag begrep aldrig hur, på vilket sätt då, när de sade det. Äldsta sonen kallade sin pappa för en “djävul”. Det har jag hört, men aldrig varför. Min mamma valde samma sorts män i sitt liv. Hon blev svårt misshandlad av den siste innan hon dog. 

Morfar var född den 7 juli 1874, så han var alltså 60 år när hans fru föll i hop och dog. Mormor blev 56 år gammal. Min morfar var lika gammal som jag, nä jag är äldre nu när jag sitter och skriver det här. Några år äldre, snart fem år äldre än han var då den 12 oktober 1934. Han förlorade sin fru och min mamma förlorade sin mamma. Min moster Rosa var sex år äldre än min mamma och bodde antagligen inte hemma. När man var sexton år på den tiden så arbetade man. Så det var morfar, som fick ta hand om sin yngsta dotter under de åren, fram till att hon var konfirmerad och hade gått ut hushållsskolan. Sedan började hon jobba på hösten, när hon hade fyllt femton år på ASEA i Västerås. Morfar som hela sitt liv hade arbetat som fiskare och snickare tog hand om sin yngsta dotter. De andra nio barnen var redan vuxna. Nästan. Det var bara denna enda dotter, som var kvar hemma. Min vackra mamma. Hon var den vackraste av dem alla."

Här finns den.