Sopbilen drog ned alla ledningar på midsommaraftonen så vi blev av med internet och TV-utsändningarna. Det blev en paus, en riktig semester för min del. Jag som har skrivit tusentals artiklar eller inlägg på bloggen, men nu tvingades jag till uppehåll.
Det var som att resa tillbaka till 60-70-talet. Allt jag hade var en gammal transistorradio så jag började lyssna på P1. Nu har jag dränkts i ord från radion så de forsar ut genom öronen. Det mesta i P1 är ett tassande runt de stora elefanter vi har numera i samhället, men sådan har väl radion alltid varit. Det mesta måste pratas runt om, för det finns ju lagar och bestämmelser kring statliga radion.
Men så hände något. Jag kom ihåg att jag hade drömt att min mamma hade packat ned en grön keps i en burk med matjessill och den som öppnade burken blev förvånad över innehållet. Efteråt förstod jag att detta hade något med midsommar att göra för matjessill ska vara med då. Själv äter jag inte matjessill, men jag började längta efter en keps när temperaturen närmade sig 30 grader plus. Mamma dog dock för mer än 50 år sedan, men här dök hon upp i min dröm.
Jag lyssnade på Emma Hambergs sommarprogram i P1 i dag och hon berättade om sin man som blev så sjuk att hon till slut måste lämna honom efter 20 år - han dog inte men hon orkade inte med den man han hade blivit. Dock tänkte hon aldrig mer vara tillsammans med någon man, för hon kände så dåligt samvete och så mycket skuld över att ha övergivit honom. Men hon hade inte räknat med livet och verkligheten.
Det visade sig att hennes gamla kärlek från tonårstiden, från Frankrike och Paris bodde bara några kvarter från henne. Så hon skrev ett mejl till honom och låtsades att det var felskickat och bjöd in honom till fest. Han svarade ja och sedan träffades de, pussades på festen och blev ihop.
Emma Hamberg påminde mig om att jag hade förlorat min man. Vi var ihop mer än 30 år och han dog i cancer för sju år sedan. Jag tänkte då som hon att nu skulle jag leva ensam, det var slut med männen. Hon påminde mig i dag om min gamla franska kärlek Bayon de Noyer. Han var bror till Monsieur i huset där jag jobbade som au pair. Det var i Marseille och han tog med mig till en vulkan i Provence, där familjen hade ett sommarhus, och visade mig den alldeles runda klarblå sjön med drag mot grönt som fanns i den utslocknade vulkanen. Det var en söndag när vi inte hade något att göra, men annars umgicks vi bara när familjen var med.
När jag kom hem till Sverige igen skrev jag ett brev till honom, som jag skickade till hans mamma i Paris och bad henne att ge brevet till honom. Jag hade inte hans adress. Jag bad honom att komma till en plats i Paris med klockslag och datum. Vilken plats det var minns jag inte och jag gick aldrig dit heller. Jag var för blyg som tonåring. Fast jag jobbade i Paris då för en annan familj. Det var modigt dock att skriva brevet tycker jag nu. Eller dumdristigt. Hur man nu vill se på det.
Jag vet inte om denne Bayon de Noyer lever eller inte. Men han var samma sorts man som jag sedan levde tillsammans med i drygt 30 år och vi fick ett par nu vuxna barn tillsammans. Det finns inte så många sorters män i världen och den här sorten var min. Fast det tog en del år att begripa detta. Jag hade någon inre bild av en man från tidig ålder, men det gällde att hitta honom också. De är aldrig släkt, men de har liknande utstrålning från någon kollektiv själ. Kanske är det sant att vi kommer hit i själsgrupper, för att uppleva något.
Jag tänker inte leta rätt på denne Bayon de Noyer, som jag föll för då 1964. Det har passerat för mycket vatten under broarna och jag är så gammal att jag skulle kunna vara Emma Hambergs mamma. Någon gång får man nog av världen och varken trånar efter eller är rädd för det som finns där ute. Nuet blomstrar då istället, varje dag och ögonblick är värdefullt. För världen har tagit plats i dig. Man har världen inom sig. Det låter lite mystiskt, men är varje människas väg om hon utvecklas rätt.
Nu bor jag på Värmdö och där tillbringade jag min barndoms somrar med mina föräldrar i en sommarstuga innan de skilde sig. Jag har sökt mig tillbaka till mina föräldrar och det eviga solskenet i 40-50-talets somrar. Det räcker så. Men vad betyder då den där gröna kepsen som min mamma hade lagt i burken med matjessill? Jag vet inte, men det kändes betydelsefullt när jag drömde så. Det är därför jag minns drömmen, som kom till mig före midsommar.
Den här gamla transistorn har jag lyssnat på i fem dagar medan förbindelsen var bruten mellan den mer moderna världen med TV och internet och mitt hus. Intressant upplevelse. Hammaren fungerar nog lite som antenn. Det finns så många kanaler nu så även P1 försvinner ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar