Tänk att jag har blivit så gammal. Det är så skönt och bra att ha uppnått min ålder. Ingenting mer behöver göras varken i samhället eller för mig själv. Jag lever lugnt och stilla, men betraktar världen med mina särskilda glasögon. Jag är inte så imponerad längre av någonting. För mig går allt sin gilla gång. Vad som än händer.
Fick andra världskriget imatat mig genom mina föräldrar. Med modersmjölken som man brukar säga. Det var oroliga tider, men mina föräldrar var då i 20-årsåldern. Inget tar så hårt vid den åldern. Det är bara att ta det som det kommer. På den tiden var de trygga i sig själva och litade till överheten. Det ordnar sig alltid om man tar det som det kommer. Man ska aldrig sörja nej se på mig, som min mamma brukade sjunga.
Jag har förberett mig tillräckligt för min höga ålder och det är inte så svårt att klara sig själv. Livet är enkelt på så vis. Det gäller att äta lagom sunt, promenera en smula och dricka vatten. Om man som jag har bearbetat allt som tyngde tidigare genom att skriva om det eller meditera över det så går allt riktigt bra vidare. Jag har kommit till en nivå där jag vet att allt är okej.
Det går också att förstå 83-åriga Erliene Louise Kelley, som bodde ihop med sitt barnbarn och hennes familj i Altadena. Hon valde att stanna kvar i huset där hon hade levt i fyra decennier och där hon kände alla i trakten. Hon omkom när lågorna nådde fram till hennes hus. Här där jag bor har jag bott sedan 1987. Skulle vara svårt att flytta eller lämna också.
Människor sägs vara de enda som begriper att livet har ett slut. En gång har jag sett ett ekorrpar komma springande när den ena ramlade ihop framför mig. Den andra sprang tillbaka, för att få med sig denne, men sprang sedan vidare när den andre inte rörde på sig. Den överlevande ekorren var rädd för mig och ville rädda sig själv.
Varje år dör omkring 94 000 i Sverige, men det är så obegripligt när det är så stora tal att vi inte nämner det så ofta. Men jag tänker på det när statistiken säger hur många som ska vara över 80 år och behöva tas om hand, som ganska ofta är en nyhet. Men de flesta klarar sig faktiskt själva. Om man som jag har blivit rätt gammal redan och inte har några värre sjukdomar är det ganska vanligt att leva ungefär tio år till. Men det är okej att dö när som helst tycker jag. Fast jag har min katt att ta hand om, som är åtta år nu. Han skulle bli förvirrad om jag inte fanns längre.
Det känns bra att ha klarat av det jag skulle i livet och jag ser fram emot att träffa min sambo igen. För livet tar slut för den fysiska kroppen, men inte för det själsliga. Så har min övertygelse vuxit fram genom åren. Många har också beskrivit det så, som kommit tillbaka till det fysiska livet efter en tripp till andra sidan.
Jag har tre barn och fem barnbarn och det räcker gott och väl tycker jag. Har aldrig gjort något ont mot samhället utan levt som man ska. Varit sparsam och gett bort vad jag ägde. Inte för att vara duktig eller kristen eller något sådant utan för att det blev det bästa att göra i mitt liv.
Här är mitt skrynkliga ansikte med det kalla vinterljuset från sidan. Det är okej att bli gammal. Bara man har klarat av det som skulle klaras av. Det som kändes som livsuppgiften, fast den bjöd på överraskningar också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar