Jag hade tänkt att skriva om frisläppandet av gisslan. De tre unga kvinnorna. Men alla skriver och talar ju om det så jag började titta på Dox: Berget och jag. Om svårt skadade män som kämpar sig tillbaka till livet. Ed Jackson skulle aldrig kunna gå igen, efter att ha brutit nacken när han dök. Han fick en ryggmärgsskada, men han tränade oupphörligt med stöd från sin omgivning. Till slut åkte han med sin kompis Ben, som hade kraschat i backen vid ett fallskärmshopp, till Nepal för att bestiga ett berg Himlung Himal som är 7 126 meter högt.
De går med stavar precis som jag gör så jag kunde känna igen mig. De kämpar sig fram på det höga berget i Nepal, men Ben får höjdsjuka så han måste ge upp och gå ned igen. För det är livsfarligt för honom. Ed gör ett försök att bestiga toppen, men måste också ge upp på ungefär 6 800 meters höjd. Då är han helt slut. Sällskapet lyckas ta sig ned en bit, men måste stanna där de är över natten i minus 30 grader. Först på morgonen kommer en helikopter och hämtar Ed Jackson.
Varför måste människor vara med om så mycket? De här männen och deras omgivning trycker på det positiva. De är glada att vara i livet. De hjälper sina medmänniskor, som har råkat ut för något liknande. Och de har kommit ungefär lika långt som jag har gjort genom mitt långa liv. Tack vare sina kroppsliga olyckor. De lär sig genom att vara igång fysiskt. Ed Jackson är född samma dag som jag, men inte samma år förstås. Han är 36 år i liknande ålder som mina yngsta söner. Han är lika lång - 193 centimeter - som en av mina söner. Och han och hans fru Lois har kämpat sig igenom allt i sitt förhållande och är lyckliga.
Ed och Ben åkte till Nepal för att klättra uppför ett berg. De kom en bit, men inte ändå upp till 7 126. Det var ett hiskeligt företag, som inte lyckades. Men de överlevde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar