Det är en märklig sak att skriva böcker. Och då menar jag inte deckare eller sådana böcker som handlar om hur man ska göra här i livet, små goda råd, som den människan har kommit på. Huvudsakligen ett skrivande för att tjäna mycket pengar och bli en kändis. Nej jag menar den "stora" romanen förstås. Den som jag just har fått i min hand och som jag har skrivit under många år. Dikten i början är från 70-talet. Om man skriver en bok på så sätt, ärligt och utan att hålla igen, så förändrar det författaren.
Det är en resa som den människan ger sig ut på, en inre resa, som man aldrig vet riktigt vart den ska ta vägen eller vad målet är. Men det känns nu som om jag har lagt mycket i denna bok, mitt liv som det var och som jag har tänkt igenom ännu en gång och betraktat. En roman som kanske också kan ge någon annan något att se på i det egna livet och förvandla läsaren en smula. Det är också så att äldre råkar ut för detta mer eller mindre: att de förvandlas för att de kan se bakåt och uppfatta sina liv på andra sätt än när de var mitt uppe i dem.
Denna inre resa tar aldrig slut utan fortsätter livet ut när den väl har påbörjats. Jag är alltid så rädd att låta högmodig när jag beskriver det här. Som om jag var den enda som är stadd på denna livets resa. Så är det naturligtvis inte. Alla människor gör en sådan resa. Mer eller mindre beroende på vad de ser som sina livs mål.
Alla de liv som beskrivs i våra tidningar och nyheter är dock ofta liv som har råkat snett på något vis. Det handlar om mördare, rånare och misshandlare. Och de har blivit mer frekventa numera i denna stora kulturomdaning som pågår i världen. Men de ingår i livet på den här planeten och det kommer förmodligen aldrig att bli annorlunda.
En inre resa går dock mot ljuset och glädjen. Det är kontentan av mitt livs klokskap. Jag är glad att jag har kommit så långt tack vare gener och arv från olika släktingar. Just nu pågår i bakgrunden i min TV filmen About time, som handlar om människor som har fått i arv att kunna spela upp livets olika dagar en gång till. I verkligheten. Eller hur många gånger som helst tills de är nöjda. De kan ta om allt som händer för att bli nöjda med hur de och andra uppför sig.
Som jag ser det är det vad vi alla håller på med hela tiden. Vi förvandlar oss själva och andra människor. Och alla de där tonåringarna, som inte begriper vad de håller på med, utan begår brott kommer också att bli klokare när deras hjärnor är färdigutvecklade i 25-årsåldern. Under tiden måste samhället skydda dem genom att låsa in dem på olika håll och låta dem gå i gruppterapi alla vardagar. Jo det går till så har jag hört åtminstone på en del behandlingshem.
De får då chansen att ta igen allt de inte tidigare har fått i sina liv och omstrukturera sina hjärnor. För detta pågår under hela tonårstiden. Så befinner vi oss alla på denna resa som människor genom rymden intill en liten stjärna som ständigt ger oss vad vi också behöver som människor. För att leva. Och det var förunderligt vad fel meteorologerna hade i går när jag var på kalas. Det regnade knappast alls. Något att vara tacksam för. Vem hade ordnat det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar