Numera orkar jag inte längre titta på alla nyheter. Nyss i TV4:as Nyhetsmorgon var det dödshjälp och USA:s eller rättare sagt Trumps önskan om att få Ukrainas mineraler, som var på tapeten. Då stängde jag av. Jag har sällan följt nyheterna så noga som jag gör nu vid min ganska höga ålder, men ibland så orkar jag inte. Världen är nedåtgående och i kaos stundtals plus att det är tydligen 8 av 10 svenskar som vill ha dödshjälp.
Men inte skulle de vilja det på riktigt om det gällde dem själva. Så fungerar inte vi människor. Jag vet en smula om detta eftersom jag följde min sambo till döden i cancer. Han ville leva. Nu har Val Kilmer dött av samma sjukdom som min älskling hade. Det var strupcancer, fast Val Kilmer dog nu med lunginflammation vid 65 års ålder. Det får många i slutet av sina liv för immunförsvaret är nedsatt.
Meningen är att göra som min sambo: att leva till sista dagen. Han fick en behandling dagen innan han dog och det hjälpte tillfälligt, men sedan så orkade inte kroppen längre och han avled morgonen efter. Det var naturligtvis sorgligt, men vi hade kunnat vänja oss under lång tid. Så det blev inte traumatiskt för mig. Såsom det blev när jag hittade min mamma död när jag var 22 år.
Det är 15 länder i världen som har dödshjälp i någon form. Och mest finns den i Nederländerna, vilket väl är typiskt tänker jag, för det är i välmående länder som människor inte står ut med sjukdom och död. De vill fly därifrån in i döden. Denna dödshjälp har funnits i Nederländerna sedan 1981 och även dessförinnan för läkare blev inte åtalade för dödshjälp. Det är kring fem procent sjuka som dör på detta vis i Nederländerna och 75 procent av allmänläkarna där har utfört denna dödshjälp minst en gång. I Belgien kan även minderåriga få dödshjälp.
För mig är det naturligt att avliva mina katter när de blir svårt sjuka och gamla. De som har dött blev kring 18 år. Eller vår hund som blev drygt 16 år, men det är smärtsamt. Jag skulle inte kunna tänka mig själv ett sådant sätt att lämna. Meningen med livet är att leva det tills det tar slut av sig själv.
Förr i tiden var det inget problem för döden var alltid närvarande genom sjukdom och olyckor. Och barnen dog också som små ofta. Sorgen över denna död följde människor och alla ville leva. Så var det även för min mormor, som var svårt sjuk i astma och till sist ramlade ihop en fuktig natt i oktober och dog 55 år gammal. Då var min mamma tio år. Men hon dog ännu tidigare än mormor av samma sjukdom. Hon blev bara 43 år.
Människor säger också att precis som med astma så har sjukdomar ett psykiskt inslag. Så om vi kan ordna till våra liv så lever vi längre. Det stämmer säger jag som fyller 80 år i år och som har anlag för allergi och astma, men jag lever. Jag lever och tänker leva så länge det går. Även om det gör att jag kostar mer pengar för samhället. För det gör ju jag som får pension. Min sambo däremot fick aldrig någon pension och staten fick alla hans innehållna pengar på lönen. Så han var mer lönsam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar