Jag förstår att han kommer att dö om han släpper taget. Men Staffan Heimerson behöver naturligtvis inte fortsätta skriva längre för han fyller 90 år i höst. Det kommer han dock att göra för det är hans liv. Min pappa som också var journalist jobbade tills han var 70 år. Det räckte. Då fick han en ordentlig pension och kunde göra något annat än att hålla koll på allt som hände. Lite av den där reportersjukan har jag också eftersom jag skriver på bloggen. Fast jag fyller 80 i år.
Staffan Heimerson behöver inte jobba för pengarna, utan han fortsätter för det är det enda sätt han förmår leva. Dock har han fått sparken nu från Aftonbladet. Och han hade svår lunginflammation i februari följt av ett fall nedför en brant trappa. Han bröt en arm och slog sig gul och blå. Detta hände i huset i Provence i Frankrike. Han hänger med ännu dock och har en del små tankar kvar i livet kan man säga. Men han är bestämd på att dö med stövlarna på. Han kommer även att skriva något i framtiden på Expressens kultursida sägs det. Jag vet hur det känns för skrivandet är det som får mig att glömma tid och rum och gå in i en stilla evighet, där friden härskar.
Här skrev jag tidigare om Staffan Heimerson år 2009. Och här också.
Gamle gubben kommer aldrig sluta skriva om han inte slår ihjäl sig. Eller dör i lunginflammation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar