Ja nu i dag lär detta Vinter-OS ta slut. Så skönt då kan vi återgå till våra egna minusgrader och försöka ta oss ut på promenader. Jag har ansträngt mig ibland att titta på skidorna och ifall någon svensk skulle vinna, men gammal som jag är så somnade jag i soffan till detta. Visst har jag åkt skidor tidigare i mitt liv och går med stavar så jag vet hur det känns. Men att titta på män och kvinnor som skidar iväg och håller på hur länge som helst är inte uppbyggligt.
De där norrmännen verkar vara de som vinner det mesta. Roligt för dem och min farmors mor kom från Norge så det ligger nära mig. Så finns det något som pågår som jag inte ens har lärt mig namnet på. Ointressant så det heter kanske freestyle eller något för de kan göra vad som helst.
Det räcker gott med vanliga skidtävlingar när Vonn och kompani åker utför. Fast jag hoppas hon slutar nu när hon har brutit ben i tre delar eller hur det var. Hon är 41 år. Och har fått ett nytt knä för det gamla höll inte.
Själv märker jag att om jag är för rörlig vid min ålder så får jag ont lite överallt. Det går inte längre att gå för långa promenader för kroppen protesterar. Håll igång säger vänner och gå på gym säger de också. Har aldrig i mitt liv gått på något gym. Men har ett barnbarn som tränar dagligen och ser ut därefter också. Han vill bli världsberömd som muskelpaket. Jo det får han väl. Det är ju hans liv.
Men som sagt hoppas det inte blir dagliga tävlingar längre nu i den gamla dumburken. Något annat måste det ju finnas att se. Själv har jag återigen sett en del på Downton Abbey för det var min farmors värld. Eller också beror det av att den långa serien gick då när min älskling hade dött. Och jag fann tröst i denna ordnade gamla värld. Vårt behov av tröst i denna eländiga värld kan vara oändligt.
PS. För övrigt är det en av de kallaste vintrarna någonsin här där jag har bott sedan 1987. Klimatdårarna fick fel! DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar