I min närmaste släkt syns skillnaden mellan klasserna för mammorna hade så olika öden. Min farmor var dotter till häradshövdingen i Västerås. En fin dam, som hade det väl förspänt ända tills hon gifte sig för då tog min farfar hand om hennes förmögenhet. Han lyckades slösa bort den genom att köpa gårdar på vinst och förlust just när det blev börskrasch i världen. Han skilde sig från farmor för han träffade en annan kvinna. Så farmor fick tas om hand av sina båda söner. Hon var fattig när hon dog på 1950-talet.
Min mormor var en fattig kvinna, som inte ägde någonting. Men hon födde ändå tio barn som hon och morfar lyckades ta hand om till vuxen ålder. Hon dog av astma när min mamma var tio år. Det var 1934. Min mamma å sin sida gifte sig med yngste sonen till farmor, men de hade det inte så fett. Ingen egen bostad förrän andra barnet var på väg. Så var det i Stockholm då 1948. Flyktingar hade kommit efter andra världskriget. En välkänd historia.
Men mamma skilde sig från pappa för de kunde inte komma överens. Hon var en driftig kvinna, som skaffade sig eget kafé efter att ha jobbat på konditori och som brödräknerska på Konsums bageri på Söder. Hon tog hand om oss så gott det gick själv. Det fanns inte daghem på den tiden. Men vi klarade oss hjälpligt genom barndomen. Grannfrun tog hand om oss ett tag. Mamma levde tills jag var 22 år och hon dog sedan i astma hemma i vardagsrummet.
Så ser det ut nu när kvinnor inte vill bli mammor längre för det hindrar karriär och ekonomi. Det hindrar den frihet som kvinnor vill ha så därför sjunker födelsetalen. Så tänkte aldrig jag när det gällde familjen. Tvärtom så slutade jag på DN för att ta hand om den bättre. Och för att vi skulle kunna bo kvar i vårt hus. Då hade jag jobbat 18 år på DN. Det räckte. Och det är fint nu när jag är äldre att ha tre söner och fem barnbarn. Men så tänker inte dagens kvinnor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar