Invandrarkulturen som sekt

Danmark, som har kommit en smula längre än Sverige, har fått en berättelse om ett Svart Land. Det är författaren Ahmad Mahmoud, som berättar om att han var tvungen att fly från sin egen kultur ungefär som ett barn uppvuxen i en sekt måste fly för att komma loss till priset av att förlora alla sina släktband.

Författaren växte upp i en förort söder om Köpenhamn där det fanns ett parallellsamhälle fyllt av våld, bedrägerier, bidrag, hot och social kontroll. Han berättar att han fick stryk om han väckte sin far när han kom hem från skolan. Våldet var något han mötte dagligen. Han vill inte anklaga religionen islam, för där står inte att man ska slå sina barn. Inte heller att man ska brännmärka dem, som hans far gjorde med en cigarett när han inte löd tillräckligt. Flera av hans systrar är bortgifta genom arrangerade äktenskap. En syster blev bortgift som 16-åring. Han vill inte skylla på religionen, men detta skulle inte ha hänt en vanlig dansk.

Han talar om en sluten kultur, som inte längre utvecklas, om kollektiv övervakning, som gör att människor ska leva som de alltid har gjort även om de har bytt land. Hederskulturen går ut på att inte tappa ansiktet, men samtidigt går det bra för den allsmäktige fadern att misshandla barnen. Det enda sättet att bli fri är att göra upp med föräldrarna och deras kultur, med våldet och inlåstheten, rädslan att förlora kontrollen. Han och hans syskon uppfostrades till att alltid stå i skuld till föräldrarna för att de hade skaffat dem till denna värld. 

Ahmad Mahmouds sätt att göra sig fri var att studera och lämna gettot, som utförskapsområdena kallas i Danmark. Han är nu 28 år och kan se att under hans livstid har allt blivit sämre sedan han föddes i Danmark. Men själv har han lämnat utanförskapet och jobbar åt ett läkemedelsföretag. Men han är ändå inte en del av Danmark. Där finns det rasistiska Danmark förutom föräldrakulturen och där finns "halalhippiesarna" som inte ser annat än att allt är bra i den exotiska kulturen. De är kulturrelativisterna som finns i medierna, hos socialtjänsten och i skolorna. De kan inte se att något är grundläggande fel.

Det är inte samhällets fel, säger författaren, att invandrarna är överrepresenterade i den kriminella statistiken. Det är fadern som har haft våldsmonopolet i hans familj och som har tagit tag i systerns hår och slängt henne runt i rummet och krossat hennes drömmar om utbildning och istället gift bort henne till ett liv med fyra barn och socialhjälp. Han menar att föräldrarna gjorde så för att de inte visste bättre, för att behålla kontrollen över sin familj. De hade upplevt krig och bomber, att grannar dog, men Ahmad Mahmoud menar att det är ingen ursäkt för att de inte har fungerat i det danska samhället. 

Författaren menar att kulturen har tagit religionen islam som gisslan och använder den selektivt när det passar. Han gör också upp med de "lärde" som uppmanar till splittring och hat mot samhället utanför murarna i gettot och som menar att det rätta finns i heliga böcker. Kvinnornas grundläggande rättigheter existerar inte i detta liv. Deras belöning finns bara i livet efter detta. I himlen. Han inser att om han inte hade fötts med en penis, så hade han fått dela sina äldre systrars liv och blivit bortgift utan utbildning och tvingats på en massa barn. De har frihetsberövats bara för att de är kvinnor.

Han själv sökte en tillflykt på biblioteket eller i TV-seriers drömvärld när han var liten. Då kom det som väntade honom i hemmet i bakgrunden, att bli slagen med bälte, en käpp, en sladd eller en knytnäve, säger han. Han har skrivit sin bok för 12-åringar som nu upplever denna kultur och som förstår genom boken att det finns andra som har gått igenom samma helvete. Att 12-åringar inte behöver skämmas över att de får stryk eller måste uppleva att syskon gifts bort med tvång eller skickas utomlands för att uppfostras.

Ahmad Mahmouds far är död och författaren menar att han inte lämnar ut familjen eller släkten utan ser det som att ifall den kan ta en diskussion om detta öppet så vore det det bästa som kunde hända. Men han hyser inte något stort hopp om att detta ska ske eftersom föreställningen är så ingrodd om att man kan inte gå emot kulturen som finns i släkten. Själv var han nöjd med att resa bort och lämna gettot för att överleva, att slippa tanken på att hänga sig i badrummet, men det är många som har gett upp, menar han. De vill inte ändra kulturen eller hitta sig själva. De vill inte bli utstötta.

Han ser sin föräldrageneration som förlorad. Den vill inte förändras för de har bott i Danmark i årtionden och har fått lov att skapa sitt liv som det ser ut nu och de är för gamla för att ta till sig något nytt. Han ser också problem med de insatser som görs i Danmarks getton. De är uttryck för den "vite mannnens frälsarkomplex", säger han. Förändringen måste komma inifrån de invandrade själva. Alla åtgärder riskerar att uppfattas som att det är ännu mer av "vi mot dem". Han menar att upproret mot våldet och tvånget måste komma från "de bruna barnen" själva. De måste berätta för varandra om en annan värld utanför alla getton. Kvinnorna ska veta att de är något annat än barnmaskiner och männen ska veta att de är välkomna i det danska samhället. Att det som itutas dem inte är sant. 

Ahmad Mahmoud vet att han sårar sin familj med verkligheten, men han menar att detta måste sägas öppet. Han vill inte låta bli att berätta om alla gånger han blev slagen eller pissade i byxorna. Han vill inte låtsas att han levde omgiven av mjuk bomull i barndomen för då blir det aldrig någon förändring. Många måste träda fram och tala öppet om detta, menar han. I Sverige har vi som sagt inte kommit så långt ännu.